Oroligheter i förortsområden har blivit något av en ny sommarlovstradition i Sverige. Bara i helgen hade vi i Göteborg flera uppmärksammade exempel. På lördagskvällen blev poliser attackerade i Biskopsgården. Några timmar av oro följde med anlagda bränder och stenkastning. Polisen verkar ha satt in stora resurser med bland annat helikopter. Natten till måndagen brann sedan en förskola i Hammarkullen. En intilliggande byggnad utsattes för skadegörelse.
En gissning är att det är ungefär så här sommaren kommer att se ut. Bilar och byggnader sticks i brand. Våld riktas mot poliser och andra människor som uppfattas vara samhällets representanter. Bostadssegregationen gör att många av oss bara kommer att läsa eller se på nyheterna om vad som sker. Men för de göteborgare som bor i de utsatta områdena kommer det vara desto mer påtagligt.
En fråga som infinner sig är om det finns någon plan, någon verklig intention från samhällets sida, att komma till rätta med problemen. Eller handlar det om en slags ”containment-strategi”, där politiker och polisledning nöjer sig med att bråken inte sprider sig utanför de redan drabbade kvarteren? Är det så att vi kanske redan har accepterat att återkommande bränder och attacker på blåljuspersonal är en normalnivå?
Om vi tar helgens exempel från Biskopsgården finns det några detaljer att notera. En är att ingen greps. Trots att särskilda resurser sattes in, och trots att det sades handla om ett litet antal bråkstakar som rimligen måste ha exponerat sig då de attackerade polisen.
En annan detalj är att polisen beskrev händelserna som ”social oro”, vilket är märkvärdigt. Visst finns det social oro på Hisingen. Men det var knappast pensionärers dåliga ekonomi som föranledde den stora polisinsatsen.
Ytterligare en detalj är att kvällen slutade, inte med att busarna, utan polisen drog sig tillbaka för att ”inte trigga mer oroligheter” (GP 25/6). Det kanske inte är konstigt att många invånare i stadsdelen känner sig övergivna av samhället om polisen uppenbarligen ser sig själva som orsaken till brott som begås där.
Kan det vara så att det inom polisledningen har smugit ned en ideologisk övertygelse om att polisen ändå inget kan göra? Att de tror att våld i förorter bara kan lösas genom sociala insatser, och att åsynen av poliser endast skapar ilska och mer problem.
Men den bistra sanningen är nog att ingen annan än polisen kan skapa trygghet i de utsatta områdena. Från politikens håll syns tyvärr inga större förändringar vara att vänta. Det finns inga tecken på överenskommelser för vare sig fler bostäder, bättre skola eller lägre trösklar till arbetsmarknaden. Och även om detta fanns skulle effekterna dröja.
Tills dess måste den tysta majoriteten i stadsdelarna kunna känna att de kan ställa sina bilar, ta kvällspromenader, och sova tryggt. Och tryggheten borde inte ligga i vetskapen om att polisen har retirerat för att inte provocera.
