Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Poesins folkhemsrockare

    LITTERATUR: På väg till jobbet analyserar Bob Hansson sina framgångar. - Min ambition är att vara en folklig poet, säger han under en bilfärd fylld av förvirring, hångel och mystiska inslag.
    Alltså, hångel i fysisk mening är det inte fråga om, utan hångel som ett ord. Bob Hansson använder gärna begreppet i sin poesi och under sina framträdanden. Och nu som en liknelse för hur det är att stå där på scenen.
    - Jag känner ofta en enorm tacksamhet. Det känns overkligt, som om jag drömt om en tjej i ett år och plötsligt hånglar jag med henne. På riktigt! utbrister han i baksätet och avrundar med ett av många lite halvgalet sjungande skratt.
    Han är på väg till Uddevalla för att ännu en gång ställa sig på estraden och framföra sina dikter, det han trollbundit så många med sedan slutet på 90-talet att han blivit något av en poesins folkhemsrockare som också säljer stort i tryckt form.
    I fickan har han ett pocketexemplar av sin förra diktsamling Här är vi som han just köpt, för kanske får han lust att läsa något ur den. Dessutom är han tacksam för pocketrevolutionen och menar att den är en stor del i hans växande läsarskara. En annan är hans strävan efter att befria poesin ur etablissemangets grepp, som han uttrycker det.
    - Nyckeln är nog framför allt att jag till skillnad från de flesta poeter alltid har varit intresserad av att vara folklig. Det har varit en av mina drivkrafter. Jag har försökt skriva lite happy end-poesi à la Hollywood. Ungdomspoesi är det sista jag vill göra. Jag känner att jag kommunicerar med människor i många åldrar, men den inre kulturkretsen är inte den jag skriver för.
    Senare säger Bob Hansson att han inte lyckats något vidare med att skapa relationer med andra poeter, han gör en jämförselse som går ut på att de är tuffingar som Backyard Babies, Hellacopters och Kent på Hultsfredsfestivalens backstageområde. Och själv är han Tomas Ledin som kommer in och säger hej.
    Men hela hans yttre utstrålar mer av de förstnämnda rockarna, med långt färgstarkt hår och ring i örat och kedjor och kläder i lager. Bob Hansson är på turné och skulle kanske behövt en agent. För i bilen kommer han på att han inte vet vart han egentligen ska, men fiskar upp mobilen, hittar i samtalslistan ett riktnummer som verkar bekant och får en vägbeskrivning till Agnesbergskolans gymnasium där det är författardag i biblioteket.
    Bob Hansson låter sina infall styra, ställer sig i rampljuset oftast helt utan förberedelser. Han har hittat en formel att improvisera ur, använder sina egna tillkortakommanden och svagheter som ram och säger att det gått alldeles snett de gånger han försökt lägga en show i detalj. Sina texter redigerar han ända fram till tryckpressen, men medan han skriver är det fritt flöde som gäller. Det handlar om att undvika att fastna i intellektets begränsningar, säger han.
    Så här kan det bli, som i färska diktsamlingen Halleluja liksom: "( Sen kommer trumpetaren in / genom dörren. Och vad gör han / månne? / - Trumpetar kanske? ) ( Naturligtvis trumpetar han! / Så som fisken fiskar sig, finnen finskar sig / och gasellen gasellar sig. / Tills nån kommer och dödar bort förstås. / Gasellskägg blir det så himla fina av. / Sjalar eller nåt. / Finnarna får i regel vara kvar."
    Eller: "det kommer att gå åt helvete / också / men vi kommer att tycka om / varandra och en vacker dag / kanske / till och med oss själva ..."
    Bob Hansson skrev sin första dikt i ett egentillverkat postpunkigt fanzine i Helsingborg 1987. Han var ett "problembarn" som bestämde sig för att byta riktning innan allt var förstört. Skrivandet blev ett medel för att förändra världen och så ser han det fortfarande.
    Han vill få folk intresserade av själva livet. LIVET! skriker han.
    Och samtidigt.
    - Mitt liv har i mycket gått sönder.
    Han säger så medan motorvägen nöts under däcken. Nya boken hade inte mer än kommit förrän hans pappa dog. En vecka senare gjorde flickvännen slut, "hon som jag trodde var kvinnan i mitt liv". Ändå förlorar han sig inte i sorgen, såsom han skulle ha gjort om det hänt för några år sedan.
    - Nu har jag hittat att man är inte sina känslor, man har dem. Jag kan ta upp sorgen, tillåta mig att känna den, ställa alla de där frågorna, varför, varför, varför? Men sedan kan jag liksom sätta ner den igen, känna att sorgen är inte jag. Jag bara har den, säger han.
    Minuten senare berättar han att han går till en healer en gång var tionde dag. Hon kör med kristaller och prylar som han egentligen inte tror på, men har valt att betrakta det på samma vis som universums oändlighet eller en förnimmelsen av en förälskelse. Det finns och funkar och räcker så.
    Nu är bilen framme. Bob Hansson hittar biblioteket, blir visad till den fullsatta aulan, får alla att tystna då han klinkar lite på flygeln, ber dem fortsätta snacka medan han spelar för han kan inte spela och har inte börjat läsa ännu, och sen går han upp med sin totala oförutsägbarhet som ändå håller en linje om att vi människor duger och det blir något slags magi och en timme senare strömmar stående ovationer emot honom.
    - Poet är ett kul jobb. Om man tycker det, säger Bob Hansson.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.