Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Dikter motverkar fördomar anser Anna Jörgensdotter.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Poesi för själ och tanke

Svår konst blottar varje ord. Skarp hjärna rymmer annan tid. Se där, en kort dikt utifrån samtal om poesi med två författare inför Göteborgs poesifestival som drar igång i dag, fredag.

Författaren Anna Jörgensdotter är en av de medverkande på poesifestivalen som för tjugoåttonde året arrangeras i Göteborg. Hon ska läsa ur sin aktuella roman Bergets döttrar, presentera en favoritdikt av Elsa Grave och samtala med musikern Annika Norlin om skapande och dess drivkrafter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När jag når henne på telefon har hon just kommit hem från sin arbetslokal i Sandviken där hon jobbar med ett grovmanuskript till en pjäs. Inklusive debuten Pappa Pralin som kom 2002 har hon gett ut tre romaner och tre diktsamlingar, men nu var det ett par år sedan hon skrev dikter. För henne är det den mest utmanande uttrycksformen.

– Det är något med fåordigheten som jag tilltalas av men tycker är väldigt svår. Varje ord på en sida blir så betydelsebärande och utsatt. Med mina höga krav på mig själv blir det ett plågsamt arbete att stirra på varje ord. Samtidigt kan jag längta efter att skriva ­poesi för det är ett sådant fantastiskt sätt att komma åt saker som är svåra att annars formulera, säger Anna Jörgensdotter.

Hon är svag för ordet darra men tycker att leverera är något av det fulaste som finns, liksom resultat och prestation.

Under hennes uppväxt i Sandviken var ­poesi stämplat som något mossigt, så hon skrev dikter i smyg. Även i dag kämpar lyriken i motvind och lyser med sin frånvaro på bokhandlarna i den gamla bruksorten. Samtidigt har hon en känsla av att diktandet i dag är mer accepterat bland yngre som är mer utåtriktade i sitt skrivande. Hon hoppas att det är så och önskar att allt fler hittar till poesin för det påverkar hur människor mår.

– Så var det för mig när jag började läsa poesi. Jag blev erbjuden ett annat sätt att betrakta tillvaron. Poesin ger en mental rörlighet, en enkelhet i bilder och uttryck som utmanas. Det motverkar i förlängningen trångsynthet, ensidighet och fördomar, tänker jag. Poesin är så gränslös och tar man del av den kan man själv utmana gränser.

Poeten Linn Hansén är för andra året med i arrangörsgruppen bakom Poesifestivalen som efter tillskott från både kommunalt, regionalt och statligt håll har större kassa för internationella bokningar. Årets affischnamn är den kanadensiska författaren Anne Carson som bland annat ska ge prov på sin annorlunda föreläsningsteknik på lördag. Tre poeter från Slovenien gästar också ett seminarium som ställer frågan om huruvida poesin har någon nationalitet.

Linn Hansén tycker att det är lite sisådär med konstartens utrymme i den göteborgs­ka vardagen. En tanke med festivalen är att skapa en konkret plats för poesi där besökare och författare kan mötas.

Andelen människor som på stående fot kan deklamera verscitat av nationalskalderna blir allt färre och diktandet är knappast någon väg till ekonomisk framgång. Men kulturyttringen har andra värden, menar Linn Hansén.

– Jag är inte så säker på att det blir bättre för att folk kan dikter utantill, så att det försvunnit sörjer jag inte. Det viktigaste är att poesin kan fungera som ett tänkande i samhället, någon form av kritisk röst, säger Linn Hansén.

Hon tycker också att vi i vårt i mycket uppskruvade och effektiva samhälle behöver motbilder med ett annat tempo. Poesi förmedlar en annan tidsaspekt och tar också tid att läsa.

– Poesin sysslar nog också i större utsträckning med humor i dag än för hundra år sedan. Den tar sig andra uttryck och finns på andra platser.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.