Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

oliv

Plocka dig lycklig

Charmen med vår italienska by var att vi först inte kunde hitta den. Sådant gör att man minns en resa. Lyckan bestod i att plocka oliver. En oliv i handen och tiden stannar.

Det borde vara alla förunnat att tillbringa en dag av sitt liv i en olivlund. Först spänningen i väntan på morgonen. Oliver skall plockas under klar himmel, hade vi fått veta. Regn förstör skörden. Men ryktet hade också nått oss att olivlundens ägarinna håller så hårt på att hennes oliver skördas enligt traktens hundraåriga traditioner att hon skulle avstyra plockningen vid minsta dimbank. Att vakna upp till dis och fukt skulle betyda att resan till den lilla byn mitt emellan Florens och Rom var förgäves.
Sedan spänningen innan vi hittade byn. Det skulle stå Panicale på skylten men busschauffören som tog oss från Roms flygplats Ciampino hade aldrig varit där. Och inte hjälpte det att en traktens son var med som guide. Panicale tronar på en kulle 490 meter över havet. Då och då flämtade ljusen runt vallgraven som gäckande små fyrar i dimman och mörkret. Då och då dök skylten Panicale upp men efter några kilometer var vi tillbaka där vi började, i utkanten av den gamla etruskerstaden Chiusi.

Det visade sig att vi hade missat sista skylten i dimman. Av en slump glimmade den plötsligt till i strålkastarljuset från bussen. När vi äntligen klev ut och andades in den råa höstluften var klockan över midnatt och Stefania hade tröttnat på att vänta, låst familjekrogen Masolino och gått hem. Mamma Brunas stekta pärlhöns på rostat bröd och traktens Vinosanto till lilla mandelskorpan var fortfarande endast ett löfte.
Så det var bara att försvinna in i den 800 år gamla ringmuren, öppna den tunga ekdörren till Via Ceppari 37 och bädda ner sig. Lite extra lyxigt kändes det under dunbolstren. Kronprinsessan Moira Rodrigo av Malaysia sov i samma säng, värdig just en prinsessa, när hon var gästplockerska hos svenskfödda Gun Cesarini som äger olivlunden.
Kändisfaktorn är hög i denna vår by vars namn lär betyda "Platsen som behagade guden Pan". En annan stamgäst är Paul Schrauch, mannen som stod Robert Kennedy nära och fick en kula i svålen när Bob blev skjuten. Att den svenske olivoljekonnässören Johan Blanche, författare till Olivguiden, bott på Guns olivgård borgade också för att vi hamnat rätt med tanke på vårt ärende.
Ja, av någon underlig anledning blir de flesta bergtagna av denna umbriska lilla by som består av elliptiska ringar av murar som hakar in i varandra, sju kyrkor och fyra barer. På tio minuter har man gått runt byn på den igenfyllda vallgraven som mäter 800 meter i omkrets och håller byns knappt 400 invånare i ett järngrepp innanför sina murar. Hur man än går hamnar man på Piazza Umberto. All parkering sker utanför muren, antingen vid Porta Fiorentina eller vid Porta Perugina. Som namnen antyder är det raka spåret till Florens och Perugia. Under århundraden var också Panicale påvarnas självskrivna rastplats till och från dessa städer.

Men denna första morgon var det olivlunden som gällde. Himlen var molnfri, så döm om vår besvikelse när vi lutade oss över den yttre muren och såg ner i dalen. Kullarna och dalsänkorna under oss badade i stora mjölkvita moln. Skulle det inte bli någon olivplockning? Jo då, lugnade byborna. Varje morgon ligger dalen i moln men signora Cesarinis olivlund ligger ju högt, för att hennes oliver skall slippa besök av den fruktade olivflugan som håller till nere i sankmarkerna kring Trasimenosjön.
Väl där, i den brant sluttande olivlunden med 400 knotiga stora och små träd - Gun skulle sedan berätta att varje träd har sin egen personlighet och att hon har en förunderlig kontakt med vart och ett av dem - gick vi in i en annan tidsdimension. Vad är tid, ungdom, ålderdom?
En bil tvärbromsar och ut hoppar Gun Lundborg Cesarini, oförskämt vital och driftig för sina 78 år, och slänger till oss nät, krattor, stegar, lådor. Vi, en grupp svenskar om 30 personer på mellan 14 och 89 år, hade nu bara att lyda order. De tio meter långa näten skulle läggas ut. Akta så att de inte hakar upp sig i björnbärssnåren och får repor! Se till att de täcker varje millimeter av marken! Inte en enda oliv får gå till spillo!
Mellan människor som aldrig träffats uppstod snabbt ett tyst samspel som skulle få den mest luttrade organisationskonsult att gråta av glädje. Åldersgränser suddades ut. Stora starka män lade upp strategier och vågade livet för att nå den där oliven högst upp, längst ut på grenen. Varje kliv, böj, armar uppåt sträck blev en terapeutisk handling. För den som inte vet rakas oliverna av med en liten kratta. När den drar igenom lövverket är det som plocka ner solen. Bladen, gröna på ovansidan och silverfärgade på undersidan, glittrar och leker tafatt med ljuset. Ett utslag av naturens vishet. Den silverfärgade undersidan reflekterar nämligen solen så att värmen stannar kvar i jorden.

Målet var 500 kilo oliver innan dagens slut. Det hade Gun sagt innan hon begav sig upp till farmen för att laga lunch. Hur mycket 500 kilo är fattade vi först när vi fick veta att 100 kilo oliver ger 15 liter olja. I bästa fall. Men det här var i början av säsongen och i våra kärl låg hälften gröna och hälften svarta oliver. Ju längre man väntar med skörden desto mer olja. Skulle vi få ihop så att Gun kunde ta dem till pressen vid mörkrets inbrott? 500 kilo var ett måste för att kvarnen skulle ta emot våra oliver, och att vänta tills nästa dag var inte att tänka på. Oliver bör pressas inom tolv timmar efter skörd.
Den lilla gnuttan prestationsångest som dök upp när vi samlade ihop näten inför lunchen dränktes emellertid snabbt i traktens vin och Guns biodynamiska grönsakssoppa.
Det är ju så här man skall leva! Låta sig uppslukas av landskapet, känna doften av jord, vin och honung. Leva med sina olivträd. Frampå våren klippa skotten omkring dem, göda dem och invänta blomningen i juni.
Och när så hösten kommer gräva gropar för nya träd. Gun hade redan grävt 50 hål för att plantera vid första bästa regn. "Non c'è pace sotto gli ulivi". Ingen frid under olivträden.

Gun Lundborg kom till Perugia för 56 år sedan som språkstipendiat och blev förälskad i en viss Cesarini som hade sina rötter i Panicale. Sedan dess har hon gjort en häftig livsresa. Mycket har kretsat kring markens grödor. Hon var först med att skriva en bok på italienska om djupfrysningsteknik och har skrivit ett otal böcker och vetenskapliga artiklar om jordbruk, italienskt och i utvecklingsländer. Under några år drev hon och hennes man tillsammans med fotbollslegenden Gunnar Nordahl och reseskildraren Sigge Hommerberg restaurangen Domus Aurea (Neros gyllene hus) i centrala Rom och dessförinnan var hon Den Svenska Rösten i italienska radion. Hon kunde levt tidernas dolce vita men är, som hon säger, för evigt bunden till jorden. Senaste passionen heter biodling. Som gäst är det bara att applådera. Tjocka strängar kastanjehonung ringlar ner på päronet och den generöst tilltagna skivan pecorino. Gudomligt!
Siestan blev längre än planerat och när vi kom ner i lunden hördes ljudet från något som liknade en motorsåg. Det är Bruno, hörs en viskning. Bruno, som är gift med Linda som driver speceriaffären intill Masolino, har nåtts av ryktet att några stackars svenskar kommit till byn och vågat livet för att plocka oliver och nu har han ryckt in till vår undsättning med en maskin som i ett huj rakar ner allt som finns på grenen. Gun blir inte glad när hon får veta. Detta går stick i stäv mot hennes principer om slow food och dess hantering. Men det fanns en fördel med Brunos initiativ. När kvällen kom kunde Gun köra sina oliver till pressen.

Så småningom upptäckte vi världar utanför Panicale med dess rikedom på konst från medeltid och renässans och broderier på tyll som byns kvinnor tillverkar än i dag. Några timmars resa och vi var i Assisi, Perugia, Montefalco. Och guiden Eva Andersson Poletti visste vilka strängar hon skulle spela på för att vi skulle känna oss minst lika mycket italienska som svenska.
I Montefalco fick vi veta att vi hade kommit till Falkenberg (monte = berg, falco = falk) och ännu bättre blev det när stadens borgmästare, ung, dynamisk och specialinkallad för att ta emot oss, berättade att det var i Montefalco som den Heliga Birgittas kanoniseringsprocess inleddes. Här stod hon lik i fyra dagar och här skedde de första undren som banade vägen för en helgonförklaring. När vi sedan kom till olivpressen där oliver fortfarande pressas enligt gamla metoder blev det ännu mera Birgitta. För den bok som står högst i kurs hos gamla mormorsmor, oljepressens grundare, är Birgittas bönbok. Hon läser den varje dag, berättade barnbarnen i samma andetag som de dukade fram matbordets basala ingredienser - bröd, olja och vin. Montefalco är visserligen centrum för den berömda Sagrandinodruvan men här var det provning av olja, inte vin, som gällde. Kanske var det också Birgitta som låg bakom att det osaltade brödets och bruschettans hemlighet uppenbarades för oss i den gamla oljepressen.
I början av 1500-talet tog påven Paulus Farnese ut så hög saltskatt att bagarna i Umbrien sade "Vi klarar oss utan salt" och på den vägen är det än i dag. Man bryter sitt bröd, il filone, utan minsta saltkorn i. Men när olivoljan kommit från pressen strör man lite salt på brödet dränkt i oljan med smak av jord som jord bara kan smaka i Umbrien.
Bruschettan föddes alltså där oliver odlas och pressas. Man skar en skiva bröd, rostade den över elden, gned in den med skalad vitlök, hällde på oljan och avsmakade. Söt, mjuk, tuff, pepprig?

Åter i byn blev nu brödet extra intressant. Och när Gun bjöd oss att provsmaka il filone med salt och den nypressade smaragdgröna jungfruoljan, vår olja som vi vågat livet för, var känslan av delaktighet total. Ville bara inte resa hem! Vi hade nu kommit in i november och skulle precis missa La Castagnata Panicalese, festen i byn då man rostar kastanjer över öppna eldar ute på piazzan och bjuder runt kakan bakad på kastanjemjöl.
Det är i detta vemod vid sista måltiden på byns gourmetrestaurang Le Grotte di Boldrino som Bruno träder in på scenen och räddar situationen, igen. I sin hand har han en karaff hembränd grappa på skogsbär som han bjuder laget runt. Salut! Bruno är inte längre semestersabotören som brakar in i paradiset och stör friden med en dånande elektrisk apparat utan den som bär bud om italiensk värme och generositet. Vi vägrar se den gyllenröda grappan som en extra bonus för att vi hamstrat korvar, ostar, pasta och oljor hos Linda.
Ute blåser nordan. Isande kall letar den sig genom gränderna, nerför trapporna, under broarna och runt byns tre piazzor. Till och med Panicales katter håller sig inomhus.

Mest läst