Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Image - 1

Play. Bild: Bild: Marius Dybwad Brandrud

Play

Filmrecensioner

Drama

Drama

Play

Regi: Ruben Östlund

Med: Yannick Diakité, John Ortiz, Kevin Vaz, Sebastian Hegmar, Sebastian Blyckert, Abdiaziz Hilowle, Anas Abdirahman och Nana Manu

Sverige, 2011 (118 min)

BERGAKUNGEN, BIOPALATSET

En rektor på en högstadieskola nära mig motiverade nyligen sin motvilja att förbjuda mobiltelefoner på lektionerna med att hon inte vågade samla in apparaterna.

”Ungdomarna bär omkring på telefoner för flera tusen kronor. Vi kan inte ta ansvar för dem”, sa hon.

Ruben Östlunds tredje långfilm tar oss ner i nuet, till Göteborg en fuktig novemberdag, när folk har släppt iväg sina ungdomar med svindyra smartphones (de tjatade ju så förbannat) till skolan, till köpcentret, till platser där de lämnas att själva ta ansvar för vad de har fått. Eller inte har fått, men vill ha.

Bristen på vuxenansvar är bara ett av flera teman i detta lågintensiva thrillerliknande drama, som arbetar på flera plan. Dels är det huvudhandlingen, fem killar mellan 12 och 14 år rånar tre jämnåriga under en långdragen eftermiddag. Dels två bihandlingar, där vi får följa en till synes herrelös vagga på ett tåg mellan Malmö och Göteborg, respektive ett gäng latinamerikanska musiker i full indianutstyrsel.

Sin vana trogen använder Ruben Östlund fasta kamerainställningar, långsamma åkningar och ett enkelt formspråk, som ökar upplevelsen av att berättelsen utspelas här och nu.

Närvarokänslan vore inte densamma utan de unga amatörskådespelarna, det är bara utmärkte Kevin Vaz som har tidigare skådespelarerfarenhet, som gör en beundransvärd och modig insats.

Rånarna är färgade. De rånade består av två vita och en asiat. Ett faktum som det sitter långt inne att konstatera, för vad har hudfärg för relevans för berättelsen? Mycket, hävdar Ruben Östlund och släpper lös föreställningar om makt och underläge, offer och förövare, gott och ont, svart och vitt, vi och dom, och låter publiken pröva dem på sig själv.

Är det synd om rånarna, som är i ”dubbelt underläge”, som en kvinna säger i filmen. Handlar det alls om ett rån? Är det synd om offren? Eller står sympatierna i vägen för att se människan barnen bakom kategorierna?

Med varje film har Ruben Östlund finslipat sina instrument. Som alla skickliga kirurger vet han vad i den mänskliga naturen han letar efter, men nu har han blivit så stabil på handen att han kan skära sig fram till hinnan mellan ytterligheterna.

Det är inte behagligt att befinna sig i Östlunds kyliga blick. Att inte kunna hålla på någon, inte presenteras ett enkelt motiv till att just dessa ungdomar rånar.

I en central scen låter Östlund till exempel en av pojkarna säga att han svälter, när han sitter och äter glass. Det är en scen som diskuterar den vita medelklassens maktutövning, men som också tvingar publiken ut ur färdiga tankemodeller.

Ruben Östlund har på förhand talat mycket om att filmens karaktärer drar fördel av fördomarna om hudfärg och ursprung. Indianerna tjänar sitt levebröd på ett arv som genom vitas exotisering förvandlats till kitsch. Den större gruppen killar behöver inte vara särskilt hotfulla för att få med sina offer, det räcker med att de är färgade.

Men jag kan inte låta bli att fundera över om det lika gärna kan vara killarnas numerära överläge som skapar hotet. Och då har hudfärgen ingen relevans.

Spelet med identiteter fungerar även åt andra hållet, verkar filmen vilja visa. Mot slutet får vi se en, som jag uppfattar det ironisk, scen där en vit flicka dansar afrikansk dans. Liksom scenerna med indianerna är den något övertydlig, men stämmer överens med Östlunds tema, som en blinkning till filosofen Frantz Fanons tankar om de dubbla känslorna inför det svarta – på samma gång rädsla och beundran.

Play är obehaglig, men också spännande, berörande och rolig (även om skratten är mer kvidande än bullrande). Jag är förtjust i de absurda scener där konduktören försöker få någon att ge sig till känna som ägare till vaggan. Träsängen, som visar sig ha en koppling till huvudhistorien, kan ses som en symbol för barnen vi inte kan kategorisera, som blir en säkerhetsrisk.

Ingen vill ha vaggan men av någon anledning vill alla ha mobiltelefonen.

Import/Export av Ulrich Seidl

Attack the block av Joe Cornish

Battle at Kruger på You tube

Mest läst