Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Plötsligt finns det förväntningar ...

Karin Mamma Andersson är barnet som aldrig slutade teckna, en av våra mest efterfrågade konstnärer som nu föräras med utställning på Moderna museet. Framgången har ett pris.
Ateljén i det loja 40-talscentret vid Tallkrogsplan i Stockholm fullkomligt vibrerar av pågående kreativitet och aktivitet. Det är en chimär. Här händer inte någonting.
Ljuset från höga fönster lyser upp rummet där fullt av saker ligger utspridda på golvet. Mest är det böcker om allt från Edvard Munch till gamla kartor över olika delar av USA, men också andra spår som en gammal raggsocka, en kondispåse. Och pennor och tuber och stelnad färg och fotografier och stora oljemålningar med scener från kulisser.
Precis så här såg det ut också för tre månader sedan. Då kapitulerade konstnären Karin Mamma Andersson och klev ut mitt under pågående arbete.
- Sedan januari har jag inte rört en pensel. För första gången sedan barnen var riktigt små har jag en paus. En ... vad heter det? En oplanerad paus. Det är riktigt frustrerande för mig, säger hon.
Planen som gick i kras var att producera en del helt nya verk på den kommande Moderna museet-utställningen. Men sedan förra våren då hon ställde ut i New York har tempot bara skruvats upp och det nödvändiga lugnet aldrig riktigt infunnit sig. Böcker och gamla fotografier är hennes källa till inspiration, det är därför de ligger överallt i ateljén, och på sistone har hon känt en stark lust att måla på temat teater och det fiktiva rummet. Men så fort hon känt att hon varit något på spåren har den krassa verkligheten trängt sig på i form av otaliga frågor hon tvingats ta ställning till kring utställningen. Droppen blev när en "helt sinnessjuk" influensa däckade henne i veckor.
- Då kastade jag in handduken. Först var det jätteskönt, sedan jobbigt och till slut insåg jag att jag inte kunde gjort på något annat sätt, säger hon.
Men utställningen kommer ändå att innehålla en hel del som inte tidigare visats i Sverige.
- Mer än hälften är från de sista tre åren och väldigt mycket direkt från New York-utställningen jag hade för precis ett år sedan. Det blir som två stora rum och i ett av dem blir det mycket av de senaste årens målningar. De behöver mycket space eftersom de är rätt stora, i panoramaformat.
Men retroaktiv vill hon inte kalla den, även om Moderna skrivit det. Hon har sållat hårt och visar bara ett fåtal tidiga målningar, utvalda mest för att passa ihop med de nyare.
Karin Mamma Andersson är konstnären som i början av 90-talet la sig till med sitt uppseendeväckande mellannamn mest för att skoja till det och väcka uppmärksamhet. Det har hon också gjort, om än inte för namnet utan för färgstarka och sceniska målningar. Hon slog igenom på Venedigbiennalen 2003, fick en miljon genom fina priset Carnegie art award 2006, har haft flera internationella utställningar, hennes tavlor auktioneras för miljonbelopp och hon är en av fem nominerade till Dagens Nyheters nyinstiftade kulturpris.
Dessutom har hon de senaste tre åren målat Nobeldiplomen till de tre senaste litteraturpristagarna, Elfriede Jelinek, Harold Pinter och Orhan Pamuk. Den sistnämnda är den enda hon träffat, en oerhört intensiv person, som "en flyktig gas" hon aldrig riktigt fått grepp om. Mer fascinerad är hon av Pinter, vars scenerier hon som av en gudagåva just börjat intressera sig för hösten 2005 när Horace Engdahl klev ut genom dörren och avslöjade det årets vinnare.
Så visst har det rullat på bra på sistone efter många fattiga konstnärsår, konstaterar Karin Mamma Andersson. Hon skyndar sig att påpeka att hon inte är rik men äntligen har kunnat köpa en Volvo, ett begär väckt under barndomen då "alla" hade finare bilar än pappas bättre begagnade. Och så har hon skaffat ett renoveringsobjekt på Gotland med sin "unmarried husband", konstnären Jockum Nordström. Men framgången har inte varit lätt att tackla.
- Den är inte jättekul, har ett rätt högt pris. Den gör att jag tappar fokus. Min uppgift har varit att förvåna folk. Men plötsligt finns det förväntningar. Det har det inte gjort tidigare, vilket är en väldig skillnad.
Hon drar paralleller till Jonas Karlsson, hur upplevelsen av hans skådespeleri gått från uppfriskande och överraskande till välbekant.
- Helt plötsligt är han med i en massa grejer och då lyfter man inte på ögonbrynen längre utan förväntar sig nästan att han ska stå där och rycka med sin överläpp. Det är inte helt lätt att hantera det här varligt. Framför allt vill jag överraska mig själv och det tar tid.
Egentligen vill Karin Mamma Andersson inte prata om sig och sin konst, men det märks knappt; orden rinner hinderfritt fram med norrländsk tonfall kvar sedan hennes uppväxt i Luleå, skrattet är nära och associationerna kvicka.
- Jag är faktiskt väldigt snäll, är nästan aldrig otrevlig. Men det kanske jag skulle må bättre av, ha en större integritet. För jag blottar så mycket bara i att jag ställer ut, att jag visar vad jag gör. Det kommer ju någonstans inne från mig själv, säger Karin Mamma Andersson som befarar att hennes tankar ska misstolkas och bli etiketter som låser betraktaren.
Trots det gör hon en analys av sitt skapande. Hon säger att hon egentligen alltid gestaltat ett slags kammarspel eller relationsdramer, även om det blir extra tydligt i teatertematiken som hon tänker fortsätta utforska när den ofrivilliga pausen så småningom upphör. Inför det ska "Andersson stänga dörren för allt och alla", som hon säger. Hon tänker göra sig oanträffbar, skaffa hemliga telefonnummer och en automatisk svarare.
Målet är att hitta rytmen igen, följa årstiderna som är hennes ideal. Utställning på våren. Repa sig från den retroaktiva ångesten genom att simma i sommarvatten. Under hösten sakta börja utforska nya idéer om material och färger. Och så framåt vintern på nytt kliva in i ateljén för att börja måla.
- Har det blivit för negativt? undrar Karin Mamma Andersson mot slutet av intervjun.
Och visst har hon luftat en hel del frustration. Samtidigt utstrålar hon självförtroende, envishet, tillförsikt och arbetsglädje. Hon berättar med eftertryck hur glad hon är över den stundande utställningen och hur "extremt road" hon är av att måla. Så har det alltid varit, alltsedan hon som liten flicka första gången greppade en penna har hon fortsatt. Hon var ett barn som ständigt och jämt satt och ritade, såväl hemma som på lektionerna. Däri ligger förklaringen till att hon blev konstnär.
- Jag slutade aldrig, säger Karin Mamma Andersson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.