Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Pietro Rizzo har hand med orkestern

Medan ögonen läser noterna ljuder musiken i huvudet. Sedan är det bara till att få musikerna att spela likadant. Göteborgsoperans nye chefsdirigent Pietro Rizzo förklarar hur han jobbar.
Under sina drygt trettio levnadsår har dirigenten Pietro Rizzo hunnit med en hel del. Hemlandet Italien har han lämnat sedan länge. Han har studerat i USA, talar flytande finska efter sex år i Helsingfors och bryter under nästa år upp från Essen i Tyskland där han varit chefsdirigent de senaste tre åren. Nu ska han börja studera svenska och flytta till en lägenhet i Göteborg.
- Jag tror det heter Lorensberg, säger han tvekande på bruten men tydlig engelska.
- Jag tycker det är viktigt att bo här så att jag kan följa utvecklingen även när jag inte dirigerar. Som chefsdirigent ansvarar jag för att den konstnärliga kvaliteten hela tiden förbättras i orkestern och hos sångarna.
Pietro Rizzo är Göteborgsoperans förste chefsdirigent. Titeln har inte funnits i huset tidigare, men i praktiken är det vad förre operachefen Kjell Ingebretsen också var.
Nu blickar den unge italienaren ut över sin nya arbetsplats och säger att han trivs utmärkt. Här finns mer utrymme för att prata och umgås med sina arbetskamrater än han är vad vid.
- Det här är den mest avslappnade och vänligaste platsen jag varit på så här långt. I Tyskland är allt lite tuffare, mest för att det inte finns så mycket tid.

Han har just avslutat första repetitionen med musikerna inför nypremiären av Falstaff. I våras var samma opera något av en provanställning för honom. Då kallades han in med kort varsel för att dirigera och hann bara med ett möte med sångarna och musikerna före konserten. Nu jobbar han med att förändra uttrycket en smula.
- Jag vill att orkestern ska spela ännu lättare, som om alltihop är en lek, som om de leker tafatt.
Engagerat beskriver han storheten i Falstaff.
- Det är intressant att det är Verdis sista opera. Han skrev den när han var 85-86 år, men när du lyssnar hör du inte att det är en gammal man bakom. Verket är sprängfyllt med liv och energi. Det är som att öppna en stor flaska med champagne.
Pietro Rizzo pratar snabbt med få pauser och kompletterar med ytterligare en bild. Falstaff är förhållandevis kort med mindre än två och en halv timmes musik, ändå är operan som en fontän av musikaliska idéer, slår han fast. Med hela sin lekamen illustrerar han musikens genialitet, vrider och vänder sig i stolen och gestikulerar flitigt.
Kroppsspråket är också det han använder mest för att kommunicera med musikerna. Åtminstone är det effektivast. Pietro Rizzo berättar att han förbereder sig noga inför varje ny uppsättning genom att studera noterna tills han kan dem utan och innan. När han sitter böjd över partituret hör han musiken spelas upp inne i huvudet. Fiolerna, pukorna, trumpeterna, ja alla instrument och alla röster ljuder där inne exakt så som han vill att de ska göra.
- Sedan, när jag ställer mig framför orkestern, lyssnar jag till hur de spelar och jämför det med vad jag hör i mitt huvud. Jag noterar var det skiljer sig och försöker förändra det. Väldigt lite av detta sker med ord för ju mer du talar desto mer tid slösar du. En god dirigent kan visa allting med händerna.

Trots kroppsspråket är tidsåtgången stor och livet som dirigent lämnar inget utrymme för eget musicerande. Pietro Rizzo började spela fiol i sjuårsåldern, ett instrument som han fått upp ögonen för via en tecknad tv-figur. Nu har han inte spelat på flera år. Han saknar det ibland. Å andra sidan är hela orkestern hans instrument nu.
Ingen av hans föräldrar är musiker, men däremot hängivna lyssnare som översköljde sonen med klassiskt och opera under hela hans uppväxt. Pietro Rizzo säger att han omöjligen kan tänka sig ett liv utan musiken och inte är särskilt intresserad av något annat. Vatten, möjligen, vilket gör Göteborg extra tilltalande. Och så naturligtvis familjen med elva månader gamla dottern och frun Michela, som är pianist. Paret träffades i Dallas där Pietro Rizzo 1996 tog sin mastersexamen i musik.
Det var också i USA han blev övertygad om att han skulle ägna sig åt orkesterledning.
- Jag började känna en stor längtan efter att bestämma.
Han beskriver sig som en perfektionist som leder med entusiasm och kunskap snarare än med järnhand.
- I en orkester finns ingen demokrati och den som dirigerar styr. Men man måste ha respekt för musikerna, de är intelligenta och exceptionella. För att få dem att möta mig och mitt koncept måste jag vara övertygande. Jag måste vara totalt förberedd och veta vad jag vill.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.