Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Philomena

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

DRAMA/KOMEDI

DRAMA/KOMEDI

PHILOMENA

Regi: Stephen Frears

Med: Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clark, Peter Herrmann och Mare Winningham

England/USA, 2013 (98 min)

BERGAKUNGEN, BIOPALATSET

I de tre James Bond-filmerna med Daniel Craig har Judi Dench varit formidabel som Bonds bitska, svårimponerade, lynniga, rentav elaka chef och surrogatmamma M. Det är naturligtvis ett avbräck att Dench inte kommer att medverka (alla som sett Skyfall förstår varför) i Bond 24, men den här 78-åriga brittiska karaktärsskådespelaren har inga planer på att dra sig tillbaka.

Verklighetsbaserade Philomena är en film väldigt fjärran Bond, men det finns en fantastisk kemi mellan huvudrollsinnehavarna Dench och Steve Coogan (även manus) som påminner om kemin mellan Dench och Craig.

Filmen, som är ett drama med komediinslag, inleds med hjärtskärande tillbakablickar. Philomena, som ung spelad av Sophie Kennedy Clark, uppfostras av stränga nunnor i ett irländskt kloster. När Philomena som tonåring blir med barn är hon övertygad om att det är en synd och en stor skam. Hon föder sonen Anthony, som hon tvingas adoptera bort.

Peter Mullans genomdystra Magdalena­systrarna (2002), som inte heller är någon bra reklam för katolska kyrkan, behandlar samma tema.

Ett hopp framåt i tiden. Då väljer regissören Stephen Frears en light-linje, men det hindrar inte filmen från att gripa tag, på riktigt.

Coogan spelar den deprimerade, cyniske BBC-journalisten Martin Sixsmith, som nyligen fått sparken. Han får ett tips om en kvinna som för femtio år sedan lämnade bort sin son och nu vill hitta honom. Sixsmith är helt ointresserad av snyfthistorier, men motvilligt går han med på att träffa den pensionerade sjuksköterskan Philomena (Dench).

Av allt detta hade en regissör av enklare sort kunnat göra en tårdrypande Hollywoodfilm med smäktande stråkar på soundtracket. Lyckligtvis är Frears, som haft en halvpunkig attityd sedan Min sköna tvättomat 1985, inte lagd åt det sentimentala hållet. Han väljer att leverera en rakt berättad film om sökandet efter sonen, som för huvudpersonerna först tillbaka till Irland, sedan till Washington, USA, där Sixsmith måste visa att de grävande journalist-takterna fortfarande sitter i.

Humorn i filmen bygger i stor utsträckning på att Philomena och Sixsmith är ett sådant omaka par, inte bara åldersmässigt och när det gäller intressen. Sedan länge har katoliken Sixsmith slutat tro på Gud och han tror än mindre på förlåtelse, alla som gjort fel måste stå till svars. Philomena däremot är djupt troende.

Under den långa resan, som inte tar de förväntade vägarna, diskuteras stort och smått. Både Philomena och Sixsmith får lära sig en del om varandra. Den som får lära sig mest, och kanske kan utvecklas till att bli en bättre människa, är cynikern Sixsmith. Det är verklighetens Martin Sixsmith som författat boken som filmen bygger på.

Titta också på:

Magdalenasystrarna (Peter Mullan, 2002)

Tvivel (John Patrick Shanley, 2008)

Skyfall (Sam Mendes, 2012)

Mest läst