Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Philip Roth.

Philip Roth | Indignation

En ursinnig anklagelseakt mot en världsordning där gamla män skickar unga män att dö i deras krig. Det är Philip Roths nya roman, en bok med oerhörd intensitet av en av de allra största, tycker Ragnar Strömberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Philip Roth | Indignation

Översättning: Nancy Westman

Bonniers

En av grundtankarna i den havererade Kulturutredningen var att kulturupplevelser är viktiga för att de gör oss starkare och gladare och därför befrämjar folkhälsan.

Tydligare än så kan knappast vår tids beröringsskräck för allvaret formuleras, det allvar som kommer ur insikten att döden är det givna som tar sin tickande början i samma ögonblick vi föds.

Till de konstnärer alla anhängare av synen på konstens sociala funktion som ett slags själslig hälsokost för verklighetens folk definitivt bör undvika, hör den amerikanska berättarkonstens grand old man Philip Roth.

För i Roths författarskap är döden allnärvarande och varje tanke på ett liv efter detta, där goda gärningar belönas och onda bestraffas, avvisas som en obscen förolämpning.

Här finns ingen tröst, bara en obönhörlig vilja att se livets yttersta villkor i vitögat utan att vika med blicken, men också en stingande, svidande humor som skänker proportion åt all denna smärta, all denna förbittring över utplåningens skymf.

I den ursinnigt produktive Roths senaste romaner är den absoluta ensamheten inför döden inte bara det övergripande temat, utan också berättarperspektivets premiss:den 79-årige obeveklige sanningssägarens berättelser får mer och mer karaktär av monologer från andra sidan.

Så lät exempelvis Roth den mästerliga moraliteten Everyman från 2006 börja med den namnlöse huvudpersonens begravning, ett grepp som gjorde att också de vackraste minnen av kärlek och närhet var hjärtskärande genomstungna av förebådat avsked.

Det är också varje sida i den nya romanen Indignation,ett ord som den 19-årige berättaren Marcus Messner tycker är det vackraste ord som finns. Att detta ord även ingår i Kinas nationalsång blir en blodig historisk ironi nu i Koreakrigets 1951 när den forne vapenbrodern förvandlats till ärkefiende.

Sången dånar inom honom när han, den begåvade och ambitiöse studenten, kallas till samtal med dekanen på det lilla colleget i Ohio, dit han flytt från Newark där fadern, koscher-slaktaren, är på väg att bli tokig av skräck för allt som kan hända sonen utanför hemmets väggar.

Dekanen vill veta varför Marcus bytt rum två gånger på två veckor och inte gått med i någon studentförening eller bevistat andakten i kapellet. Marcus uppfattar samtalet som ett förhör och citerar Bertrand Russells Varför jag inte är kristen, till dekanens förfäran. Konfrontationen är början till en serie missöden som Roth med så små medel att man inte uppfattar ett enda ord som stil, som grepp, låter utvecklas till obönhörlig tragedi. Vid det laget har Marcus invigts i erotikens mysterier av Olivia, en flicka av god familj vars själ härjas av demoner.

På flykt undan faderns allt förtärande ångest återkallar Marcus scener ur uppväxten och Roths interiörer från slakteriet, där han arbetar vid faderns sida, med rykande blod och djurkroppar i dödsryckningar,äger en skimrande poetisk konkretion.

Marcus flit och målmedvetenhet har också historiskt betingade skäl – en akademisk examen gör att han inte blir inkallad som menig soldat i ett krig där de amerikanska förlusterna redan överskridit hundra tusen.

Men som Roth visar i en fantastisk utdragen scen där ett snöbollskrig eskalerar till en räd mot de kvinnliga studenternas hus på campus, får varje försök att få kontroll över tillvaron katastrofen att rycka närmare.

Marcus deltar inte, men de kollektiva bestraffningarna efter rektorns domedagspredikan där inkallelseordern är det yttersta, dödliga hotet, blir sista länken i den orsakskedja där den första var sammandrabbningen med dekanen.

Så till sist blir den insikt som fräter sönder faderns förstånd också Marcus, den sanning som säger att ”det fruktansvärda, obegripliga sätt på vilket ens mest banala, slumpmässiga, till och med komiska val får de mest oproportionerliga följder.”

Av innehållsförteckningens lapidariska rubriker, ”Morfinpåverkad”, ”Ut ur ruset” och ”Historisk anteckning”, kan den uppmärksamme läsaren förmodligen gissa sig till vad det är för avgörande information om berättelsen förutsättning Roth mörkar de första femtio sidorna.

Men det spelar inte någon roll, eller rättare sagt ger också det länge outsagda denna strama, ursinniga och behärskade anklagelseakt mot livsvillkoren och en världsordning där gamla män skickar unga män att dö i deras krig, en oerhörd intensitet.

Att som Philip Roth ge röst åt indignationen utan att duka under för den, är förbehållet de allra största.

Mest läst