Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Peter Jöback | I love musicals

    På scen

    Musikalhits

    Peter Jöback I love musicals

    Scandinavium, fredag

    Publik: 5100.

    Bäst: Svårt att misslyckas med det här materialet...

    Sämst: ... men konsertversioner utryckta ur sammanhanget blir inte riktigt lika starka upplevelser

    De bästa låtarna från de största musikalerna. Det är inte lite som Peter Jöback lovar med de orden.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Grejen med musikaler är ju att många gillar det – och att alla har sin egen uppfattning om vad som är störst och bäst. Och inte minst en tvärsäker åsikt om vilken sångare eller uppsättning som är den överlägsna versionen. Då krävs det inga stora förändringar i diktion, tonfall eller tempo för att irritera.

    Jöback gör förstås också ett personligt urval - och inte alltid det självklara. Sammanlagt inkluderas 20 olika musikaler, främst klassiker samt moderna sådana. Med så många inslag märks det att publiken inte känner till allt eller reagerar lika starkt. En musikal som Chess som tillhör den svenska folkliga kulturen är enklare att plocka ur sitt sammanhang och ändå lyckas med att bibehålla låtarnas känslostyrka

    Vem ser ett barn och I know him so well träffar helt rätt, än Funny girl, Sunset boulevard eller Miss Saigon.

    Stockholm Sinfonietta, en orkester på 35 personer, gör att kompositionerna kommer till sin rätt. Pampigt och dramatiskt när så krävs, finkänsligt när det passar.

    Lika tydligt blir att en riktig orkester lyfter musiken som att musikaler är Jöbacks styrka. Det är det han ska syssla med. Föreställningen är stilfull, och med hjälp av kanadensiska Ma-Anne Dionisio, walesiska Katy Treharne och irländske Michael McCarthy som gör passande gästspel skapas dynamik. Ett undantag är Come what may (Molin Rouge) där de skolade rösterna får sången att mista sin skörhet och något av sin skönhet.

    Fokus hamnar på de storslagna styckena och det blir en övervikt av kärleksduetter som gör att Tonight (West side story) blir en välkommen omväxling. Samma sak med medleyet från Cabaret, där Jöback släpper loss som Konferenciern.

    Tveklöst mest populära är The Phantom of the opera (där Jöback plötsligt låter hyperbrittisk) och Guldet blev till sand, den självklara avslutningen.

    Eftersom han inte ger sig på Hair slipper åtminstone jag irritera mig på feltolkningar. Och jag är nog inte den enda som blir sugen på att gå på en hel musikal så snart som möjligt.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.