Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Peter Hjörne: Valfrihet och värdighet

    Vi måste lyssna till hur människor vill leva när de blir gamla och ge dem möjlighet att göra det, skriver Peter Hjörne.

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    De hade känt varandra nästan hela livet. Nu var de båda vännerna en bra bit över 80 år. Den ene i god och spänstig form, den andre märkt av ett långt liv: Dålig balans och hörsel och beroende av sin rullator. Men på intellektet och minnet var det inget fel. De levde goda liv och bodde hemma där de alltid bott. De sågs en hel del och talade med varandra i telefon däremellan.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    För några veckor sedan samtalade de om framtiden och de var rörande överens: vad som helst men inte långvården, inte äldrevården.

    För den ene av de två gamla vännerna blev det ingetdera, för i måndags gick han bort efter några dagar på sjukhus. Kanske gav kroppen upp, kanske gav han själv upp. 

    Han var min svärfar. En ovanligt fin, vänlig och humoristisk man – inte krävande, en förnöjsam person, änkling sedan tio år, van att leva sitt liv på sitt sätt, bestämma själv och med en stark oro för att den rätten skulle bli tagen ifrån honom.

    Kanske var det därför glöden slocknade, för att han trodde att självbestämmandet skulle förnekas honom.

    De båda äldre herrarna är långt ifrån ensamma om sin rädsla. Jag har hört många äldre säga samma sak. Och jag har hört många barn till gamla upprört berätta om föräldrar som får sina sista år förmörkade av ovärdig behandling. Oron lär inte ha dämpats efter interiörerna från de vägda blöjornas värld och den okänslighet för mänsklig värdighet, som Caremaskandalen avslöjade.

    Det finns alltså många exempel på vanvård, bristande respekt och okänslighet. Men det finns också rader av exempel på motsatsen. 

    Jag ringde min vän läkaren som har åtskillig erfarenhet av äldre patienter och frågade: Är det verkligen så dåligt?

    – Nej, det finns faktiskt mycket som är bra, inte minst alla dessa fantastiska människor som sliter inom äldreomsorgen, för låga löner. Vi måste lyfta dem i dubbel bemärkelse, sade doktor P. 

    Han menade också att det i själva verket behövs fler vårdplatser:

    – För många skulle det vara mycket bättre att bo med andra än att vara helt ensamma hemma, sade han. 

    Kvar står emellertid mångas oro för att den sista tiden skall bli ovärdig och full av tvång. Så skall ingen behöva känna. Alla borde kunna vara säkra på att, efter ett långt liv av arbete och skattebetalande, få möjligheten att välja mellan olika goda alternativ.

    Svaret på äldreomsorgens kvalitetsproblem är inte slut på privatiseringen. Snarare är svaret mer valfrihet, det den monopolkramande vänstern kallar valtvång. Grunden i varje civiliserat samhälle måste vara individens rätt och möjlighet att välja. Det finns få saker som är så ovärdiga och kränkande som att inte kunna välja bort det man ogillar till förmån för något som man tycker om, något som fungerar bättre. Och preferenserna och behoven varierar från individ till individ. Därför är de offentliga monopol, som vi gradvis befriats från, av ondo medan konkurrens och valfrihet skärper kvaliteten.

    Men Carema då? Visst finns det avarter som måste bort. Skattetrixande kan och bör lagstiftas bort. Cynisk vanvård går att komma till rätta med genom professionell upphandling där kvalitet väger tyngre än pris. Noggrann uppföljning och kontroll borde vara självklarheter. 

    Vägledande för äldreomsorgen skall vara att skapa en så stor mångfald av boende- och vårdformer som möjligt, i såväl offentlig som privat regi. Det borde dessutom finnas ett givet utrymme för icke vinstdrivande, ideella organisationer. 

    Därtill behövs fantasi och nytänkande. Vad är det, till exempel, som säger att man inte i samma byggnad, måhända kommunalt ägd, skulle kunna skapa individuellt anpassade boenden där de äldre själva kunde välja (och välja bort) omsorgsgivare utan att behöva flytta? 

    Stockholm inför en central trygghets- och kvalitetsinspektion för äldreomsorgen och 167 kommuner i landet, dock inte Göteborg, har infört eller beslutat om att införa Lagen om Valfrihetssystem, vilket innebär att den enskilde själv ska få bestämma vem eller vilka som skall utföra exempelvis hemtjänsterna. Det finns alltså åtskilligt att göra i vår stad för att skapa mer självbestämmande för de äldre.

    Men viktigast av allt: Vi måste lyssna till hur människor vill leva när de blir gamla och ge dem möjlighet att göra det. Hur vi behandlar våra äldre är en värdemätare på vårt samhälle – civiliserat och humant eller stelbent och ovärdigt. Vi väljer själva!