Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Bengt Kjellin

Peter Hjörne: Efterlyses: nytänkande och handlingskraft

Krönika

Agnes, 12 år, var på extra gott humör:

– Pappa, jag känner mig smart. Det känns som att jag kan lösa världens alla problem!

Efter lite ödmjuk eftertanke kom tillägget:

– Men bara ett i sänder.

Nog för att jag tilltror min dotter mycket gott men kanske överdrev hon aningen. Men det känns onekligen som om vi skulle behöva magiska trollspön över världen, vårt land och vår stad. I avvaktan på de magiska krafterna är vi hänvisade till oss själva; tyvärr har det ju inte alltid blivit så bra. 

Pessimism gagnar ingen men det är lätt att luta åt det hållet i dag. Vi har större problem än på mycket länge. Våra skolor har allvarliga kvalitetsproblem, försvaret kan inte försvara våra gränser, polisen har svårt att göra det arbete vi har rätt att kräva i en rättsstat, segregationen har skapat parallella samhällen där en annan ordning än rättsstatens gäller.

Sjukvården har stora köproblem, äldreomsorgen lider av empati- och omvårdnadsunderskott och vi har stor bostadsbrist. Kärnkraftverken, som vi inte klarar oss utan, riskerar stängning. Så många asylsökanden har kommit till Sverige de senaste två åren att våra välfärdssystem inte klarar av det.

Till råga på allt ligger vi i skatteligans världstopp. Det kanske största problemet är emellertid bristande ledarskap; att regering och opposition inte verkar ha kraften att ta tag i problemen. Vi medborgare misstror dessutom deras förmåga att möta utmaningarna.

När vi som mest behöver handlingskraft lever Sverige med en rekordsvag socialdemokrati, som samregerar med ett miljöparti som lyckas med konststycket att göra i stort sett allt fel. Dessutom behöver regeringen stöd från ett vänsterparti som aldrig har haft rätt om något.  

Borta är också den så kallade decemberöverenskommelsen som gav regeringen "budgetamnesti", det vill säga oppositionen stödde i praktiken en budget man var emot.  

Alliansen kan fälla regeringen men behöver då stöd från Sverigedemokraterna. Det var just det som ungmoderaterna krävde i veckan, vilket fick dess andre vice ordförande att avgå i protest.

I en passionerad och välskriven debattartikel säger Bodil Sidén om SD: "Med sitt hat gör de skillnad på människor. Med sin populism skapar de kaos. Deras rasistiska, nationalsocialistiska, socialkonservativa natur är väsensskild från en moderat samhälls- och människosyn...Nej, här går min gräns...Som politiskt engagerad är det viktigt att hålla fast vid sina värderingar och principer."

I det ligger själva kärnan.

Sverigedemokraterna må ha haft rätt i vissa sakfrågor men partiets värdegrund är sådan att det borde utesluta organiserat samarbete - så länge det bara går.

Den som tror att en eventuell alliansregering skulle kunna förlita sig på ett passivt stöd från SD bör lyssna på partiledaren Jimmy Åkesson som inte tänker låta partiet bli ett passivt stödparti. Eller som Sverigedemokraten Björn Forsell i Tranås sa: 

– De skall fan inte veta var de har oss. De skall inte tro att vi är något stödparti till Alliansen.

Så vad kan göras för att bryta dödläget? 

Bilda en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och moderaterna, vars historiska uppdrag är att rädda Sverige, skrev DN:s förre chefredaktör Hans Bergström i en debattartikel i DI i fredags:

"Sverige som nationalstat befinner sig i en situation där själva basen är hotad", menar han.

Att vår jämställda, förhållandevis jämlika och toleranta välfärdsstat är satt under enorm press, torde vara ställt utom tvivel. Då behövs okonventionella politiska tag.

En koalitionsregering med M och S är en väg. En rent socialdemokratisk minoritetsregering som söker stöd och överenskommelser hos allianspartierna - eller tvärtom - är en annan väg. En tredje är en koalitionsregering med socialdemokraterna och allianspartierna. Men som det nu är kan det inte fortsätta!

Det politiska läget och SD:s framgångar är inte främst SD:s förtjänst utan de etablerade partiernas och mediernas fel. Åsiktskonformism och feghet härskade länge. 

I en lysande och starkt kritisk (även självkritisk) artikel på DN Kultur i veckan skriver dramatikern och liberale EU-politikern Jasenko Selimovic om ett Sverige som "visade sig vara ett land där moralisk ryggrad saknas", där det offentliga samtalet kollapsade, där politiker ljög och journalister inte vågade ställa de viktiga frågorna.

Han avslutar med: "Den som förstår att detta är en berättelse som bland de skyldiga räknar även skribenten själv, kan fundera på att det enda som kan skydda oss från att upprepa det vi upplevt är ett offentligt rum som fungerar, ett offentligt samtal som tillåter åsikter att brytas med varandra".

Han kunde tillagt: det behövs politiker, som han själv, som vågar erkänna misstag. 

Förtroendet "mellan folket och makten" måste återupprättas, samhällskontraktet förnyas. I det ingår att definiera vilka värderingar och oavvisliga krav som gäller i Sverige, i den kultur som vi kallar den svenska.

Tolerans får inte innebära att vi tummar på de ideal som generationer svenskar kämpat för: Allas lika värde, absolut jämställdhet mellan könen, och barns och ungas rättigheter, att bejaka mångfald på alla plan, inte minst åsikternas mångfald!

PS Detta är också en text som bland de skyldiga delvis räknar skribenten själv!

Mest läst