Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Peter Handberg: Undergångens skuggor - missiler och möten

Peter Handberg har skrivit ett reportage om en tid vi kanske glömt, men definitivt inte får glömma. Tiden för vansinnesrustningen med kärnvapen. Nu växer frontlinjen i Mellanöstern.

Försvarslinjerna har sin speciella arkitekturhistoria. Kinesiska muren, romerska limes, första världskrigets kasemattlinjer. Nazisternas Festung Europa resulterade i den så kallade Atlantikwall - fjortontusen betongbunkrar som göts från Jylland i norr till Biscayakusten i söder.
Vi ser resterna på stränderna när vi åker på badsemester. Tunga, grå skallar med kisande, sandiga ögon. Långsamt sjunker de ner i underjorden för gott. En som uppmärksammade denna speciella arkitektur var fransmannen Paul Virilio, vars första bok 1975 var en så kallad "bunkerarkeologi". Han hade förundrats av dessa betongfort sedan uppväxten i Nantes på 40-talet.
Under kalla kriget fanns Berlinmuren - i öst kallad den antifascistiska skyddsvallen - men samtidigt upplöstes denna försvarsarkitektur av de nya amerikanska och ryska vapensystem som andra världskriget fött fram. I stället för bunkerlinjer byggdes atomubåtar och raketbaser för kärnvapen, som Sovjetunionens i Baltikum. Handgrävda raketsilos trettio meter ner i marken, underjordiska kommandocentraler, hangarer, depåer, avspärrade parklandskap. Under gången doldes undergången.
I dag lever vi på tröskeln av en sorts dubbel glömska. Dels glömskan av den skräck som kapprustningen spred över världen i flera decennier, dels glömskan av det faktum att stora delar av kärnvapenarsenalerna faktiskt finns kvar och att kärnvapen nu sprids till allt fler aktörer. Ryska minikärnvapen utvecklas vid sidan av amerikanska "Bunker busters".
Det är en viktig påminnelse att kapprustningen faktiskt kulminerade så sent som 1986 då USA förfogade över 23 000 stridspetsar och Sovjet 44 000 dito. 1983 lanserade Reagan ett rymdbaserat försvarssystem kallat Stjärnornas krig (återlanserat av Bush 2005). Sedan kom Gorbatjov och perestrojkan, Tjernobyl 1986, skrotningen av medeldistansvapen 1987 (tidpunkten då INF-avtalet skulle signeras valdes visst av Reagans astrolog). 1989 faller muren. I dag vittrar det forna sovjetiska imperiets allra hemligaste zoner till något som liknar scenografier ur en Tarkovskijfilm. Förfallna, övervuxna, spöklika, sönderrostade. Militära sopstationer.
Peter Handberg har skrivit ett litterärt reportage efter femton års resor i de baltiska staterna där han med skärpta sinnen, finkalibrerad stil och en praktisk GPS-navigator uppsökt dessa baser som nu skattar åt förgängelsen: Undergångens skuggor. Det är en i sitt personliga och sensibla berättande utomordentlig bok. Handberg gör vad grekerna kallade en katabasis, en nedstigning i underjorden. Han börjar i sin egen barndoms grubblande och berättar sedan om sina möten med stolta men lakoniska raketveteraner och senare generationer. Och beger sig också ner i dessa silos där en eller annan Dr Strangelove härskat som Hades.
Här fanns ju stridsspetsar att avfyra som skulle föraskat hela den bebyggda delen av världen och förgiftat resten med strålning. Talen är så stora att föreställningsförmågan blockeras. På en yta av en rymlig fyrarummare fanns sprängkraft som tio andravärldskrig. 30 000 Hiroshimabomber på ytan av halva Gotland.
Att läsa Peter Handberg påminner mig en del om läsningen av Bruce Chatwin, fast Patagonien blivit Baltikum. Det blir så mycket berättat på en och samma gång i Handbergs vaksamma gestaltning av en färd ner i underjorden och upp. Inte så underligt kanske med tanke på Handbergs värv som skicklig översättare av en lång rad tyska klassiker (Kleist, Benn, Walser ...). Handberg har dessutom översatt ovannämnde Virilio, så det är logiskt att han nu uppsöker dessa raketkyrkogårdar. Vad teknikhistorikern Virilio har påpekat är att varje ny uppfinning är också uppfinningen av en ny slags olycka. Det har här sin givna illustration. Det handlar emellertid inte om relativa olyckor utan om den absoluta olyckan. Krig med kärnvapen. Harmageddon.
Ett starkt memento i boken är att vi lever i det uteblivna kärnvapenkrigets tidsålder. Som Handbergs sagesmän påpekar var det ett mirakel att ett kärnvapenkrig inte utlöstes av rent tekniska misstag spetsade av politisk paranoia. Den forne amerikanske försvarsminister Robert McNamara kallar det bara "Tur. Tur. Tur." 1983 sköts ett koreanskt passagerarplan ned av sovjetiskt flyg som trodde det var en missil. Samma år kommer ett alarm till en rysk bas om att fem Minutemanmissiler var på väg mot Moskva. Det var falskt alarm och en enda person behöll fattningen. Handberg talar med den silverskäggige Boris som berättar att alla i hans omgivning räknade med krig på 80-talet. Det var bara en tidsfråga. Detta var knappast något som vi tänkte på i åttiotalets Sverige.
Terrorbalansen mellan USA och Sovjet fick den passande förkortningen MAD - Mutually assured destruction, ömsesidigt försäkrad utplåning, vilket handlade om likvärdig andraslagsförmåga mellan två stormakter. Den tiden är synbarligen förbi, men inte den galna situation som bäst kan beskrivas som en växande terror obalans.
I dag finns nio stater med kärnvapen och världen väntar på den tionde, vilket är Iran. Dess presidenter Rafsanjani och Ahmandinejad har båda offentligt förklarat att förintandet av staten Israel från jordens yta är ett överordnat, gudomligt mål och som först kan infrias med de kärnvapen som Iran nu skaffar sig kapacitet för. Israel kan utplånas i ett enda raketanfall, medan den muslimska världen bara kan skadas av en vedergällning. Ett sådant anfall skulle förstås döda de israeliska araber och palestinier som skall befrias, men det är ett pris man under evighetens synvinkel är beredd att betala, liksom också en vedergällning mot det egna landet. Islams seger över lille Satan är värd allt.
I senaste Judisk krönika (nr 2/2007) skriver historikern Benny Morris om denna nya MAD-situation där Israel inte kan använda sig av sina vapen utan att bli en internationell paria. Att nyttja dem vore att på alla plan förinta den egna nationen. Israels kärnvapen är kort sagt oanvändbara - de kan militärt sett endast användas för tidigt eller för sent. Ingen tidpunkt är "rätt", enligt den cyniska logiken. Skillnaden mot den gamla terrorbalansen mellan USA och Sovjet är att Iran med kärnvapenbestyckade Shihabraketer inte befinner sig i någon likvärdig situation av ömsesidig avskräckning eftersom islam är det högsta målet och arabiska döda endast en uppoffring för Guds vilja. Det är teokratin som thanatokrati, dödsstyre.
Det är kort sagt ett mardrömsscenario som växer fram under en iransk president som förnekar den första förintelsen, medan han kan planera för den andra och slutliga. Peter Handbergs beskriver i sin bok hur han klivit upp ur dödsriket som en levande, men är ändå inte i ljuset. Hans resa österöver är inte bara en färd in i det förflutna, utan också in mot en osäker morgondag.
*1945 - Första atombomberna fälls över Hiroshima och Nagasaki.
*1949 - Sovjetunionen provspränger sin första bomb.
*1968 - Icke-spridningsavtalet. Avtalet förbjuder bland annat överlåtande av kärnvapen från kärnvapenstater till icke-kärnvapenstater.
*1972 - Det första Salt-avtalet mellan USA och Sovjetunionen undertecknas och kapprustningen regleras.
*1987 - INF-avtalet mellan USA och Sovjetunionen leder till att kärnvapen för första gången skrotas, totalt cirka 2700 stycken.
*1991 - De avbrutna Salt-förhandlingarna ledde 1991 till det första Start-avtalet, som stipulerade begränsade nedskärningar i arsenalerna.
Mest läst