Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Gris på eko-gård. Den stora stridsfrågan är väl just vad som räknas som onödiga plågor, skriver Lisa Ahlqvist, som läst Pelle Strindlunds bok Jordens herrar – slaveri, djurförtryck och våldets försvarare.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Pelle Strindlund | Jordens herrar

    En människa som företräder djurens rätt riskerar fortfarande att betraktas som löjlig, men Pelle Strindlund är ett övertygande ombud, skriver Lisa Ahlqvist.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Bok

    Bok

    Pelle Strindlund | Jordens herrar

    – slaveri, djurförtryck och våldets försvarare

    Karneval förlag

    Liten etta, fast i lugn och lantlig omgivning. Gratis kost och logi! Vem kan tacka nej till ett sånt erbjudande? Svaret är att det kan nog faktiskt ingen, som råkar vara höna, gris eller mink och inte pratar människospråk.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Varje år inkvarteras miljontals djur i trånga kättar, bås och burar, men vantrivseln med det boendet växer inte ur bortskämdhet eller något missförstånd med kontrakt. Någon överenskommelse att bryta mot existerar ju inte. Att en ko sällan bor mer än fem år på ett och samma ställe, beror helt enkelt på att hon sen är redo för slakt. Hennes naturliga livslängd är tjugo till tjugofem år. Men för att göra mjölken så billig som möjligt för konsumenterna sliter industrin ut djuren. ”En svensk mjölkko får sin första kalv när hon är drygt två år gammal och efter två och ett halvt år som mjölkproducent är hon förbrukad”, skriver religionsvetaren, journalisten och ickevåldsaktivisten Pelle Strindlund i sin nyutkomna Jordens herrar. Slaveri, djurförtryck och försvarare.

    I boken belyser Strindlund de historiska och retoriska kopplingarna mellan djur- och människoexploatering, och de förträngningsmekanismer som är en förutsättning för den blodsbesudlade animalienäringen. Det är ju inte till kultingen eller kossan utan den genomsnittliga kvinnan och mannen, som reklam om glada grisar eller Bregottfabrikens lyckligt betande boskap vänder sig. Marknadsföring av trivselburar (stora som A4-ark) låter som mäklarsvenska för höns. Fast vem är det som egentligen bedras av de idylliska lägesbeskrivningarna från konsumtionssamhällets baksida?

    Faktum är, att det gör vi väl alla lite till mans. Med utgångspunkt i egna erfarenheter, skärskådar författaren ett produktionssystem som trots att det bygger på tvång förmår legitimera sig självt genom försäkringar i stil med ”tacksamt levererar de både kött och ägg tillbaka till oss människor” (citerad småbrukare om hjälpsamma djur).

    Strindlund minns den dag han petade undan kycklingmedaljongerna från middagstallriken, och beslutade sig för att bli vegetarian. Efter att under uppväxten obekymrat mumsat malda muskler och raljerat över grönsakskost, odlade han ett omvärldsengagemang och upptäckte sin egen blinda, politiska fläck. Det massiva utnyttjandet av andra varelser gick inte längre att rättfärdiga. Om ett ställningstagande per definition är något som kräver medvetande och reflektion, verkar ändå förhållningssätt till mat och dryck att ses som något alldeles särskilt personligt. Den som vill kan säkert avfärda Strindlund som en naiv och känslosam Bror duktig, och samtidigt irritera sig på oviljan att moralisera över den älgjagande pappan, och morfadern som var mjölkbonde. Men det blir i så fall mer angrepp på en position, än argument för ett fortsatt förtingligande av djur.

    För trots att de i likhet med såväl abolitionister som feminister beskyllts för omognad, känsloförvirring och fanatism, är det sällan hos djurrättsförespråkarna som de nyktra analyserna av förhållandet mellan människor och andra djur har saknats. Det gäller väl snarare för de köttets försvarare, som i Strindlunds bok motiverar sina matvanor med att de antingen är naturliga eller både uttryck för tradition och personlig frihet. Mer ärligt vore såklart att erkänna sin del av ett förtryck, eller att detta är något man inte bryr sig om. I vilket fall måste den moderna djurindustrin ändå klassas som något slags slavekonomi. Vad som förenar gamla plantageprofitörer med samtida, snälla farmare, är upplevelsen av att göra dem som utsätts för våld och smärta en tjänst.

    I Jordens herrar skriver Strindlund om befrielsen från onödigt lidande. För människans del innebär det rätten till liv och självbestämmande, men självklart ingen garanti mot olycka. Fast vad väntar då de andra djuren? Den stora stridsfrågan är väl just vad som räknas som onödiga plågor. För författaren betyder det djur inom bland annat livsmedelsproduktionen, forskningen och underhållningsindustrin. Slapp de därifrån skulle det dock säkert vålla smärta i en och annan plånbok. Den som inte formellt kan protestera mot övergrepp eller välja att sälja sin arbetskraft, får kanske vänja sig vid att vara förslavad. Om nu inte det begreppet ska besparas för den, som både kan underkuvas och befria sig själv.

    Oavsett ordval visar Strindlund, hur all sorts exploatering upprätthållits genom (brist på) identifikation och uppenbarat motstridiga intressen.

    I centrum står kampen om verklighetsbeskrivningen. ”Istället för slavar låt negrerna kallas plantageassistenter”, citerar författaren en brittisk slaverilobbyist, och berättar om den butiksbesökande flickan som föll i gråt framför en grishals. Varför inte kalla detta fläskkarré, undrade efteråt en upprörd moder. Så småningom torkar i alla fall tårarna. Men en gris kan inte hålla sig med förskönande sanningar, eller hoppas att allt blir bra. Vad hon har är däremot en överlevnadsinstinkt.

    En människa som företräder djurens rätt riskerar fortfarande att betraktas som löjlig, men Pelle Strindlund är ett övertygande ombud. Hans bok borde bli en tankeställare för dem, som aldrig reflekterat över förhållandet mellan sin egen frihet och förtrycket av andra.