Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Inhumant. Fragmentiseringen, den bristande kontinuiteten, det dåliga ledarskapet och den bristande humanismen leder till ett patientbemötande som i vårt fall blev förfärligt, skriver Hans-Inge Persson.

Patienten reduceras till ett vårdobjekt på sjukhusen

Debatt Den moderna och högspecialiserade vården vid våra universitetssjukhus har en kompetens av högsta kaliber. Den saknar bara en sak: att behandla patienterna med en humanistisk omtanke och inte bara som ett vårdobjekt. I vårt fall blev bemötandet förfärligt, skriver Hans-Inge Persson.

Under drygt tre månader var min fru inlagd på två olika kliniker på ett av våra stora universitetssjukhus. Jag vistades under denna tid halvtid inne på respektive klinik. En tydlig bild av ett modernt universitetssjukhus tonade fram under denna närvaro.

Mins synpunkter är baserade på:

  • Dagliga dagboksanteckningar av mina observationer.
  • Protokollförda sammanträden, som jag haft med chefläkare, verksamhetschefer och sektionschefer.
  • Samtal och mejlkonversationer med överläkare och läkare.
  • Journaler.

Jag har ingen medicinsk utbildning, men har arbetat med människor i hela mitt liv. Under cirka 20 år på relativt hög chefsnivå, bland annat åtta år som generaldirektör.

Mina kritiska synpunkter på vården gäller inte den medicinska, naturvetenskapliga verksamheten, utan det sätt, på vilket man behandlar sin patient ur ett rent humanistiskt perspektiv.

Min fru var multisjuk. Vi mötte en vård helt utan helhetssyn på människan. Vården föreföll fullständigt fragmentiserad. De medicinska framsteg vi nått under de senaste hundra åren med fantastiska nydaningar när det gäller att diagnosticera, lindra och bota, har skett till priset av en specialisering, fragmentisering och därmed avhumanisering.

Personalen har en naturvetenskaplig/medicinsk kompetens av högsta kaliber. Humanismen och patientperspektivet har däremot i naturvetenskapens namn lämnats därhän. Alla borde förstå, att människan är en helhet bestående av kropp och själ. Man kan inte behandla kroppen och utelämna den humanistiska omtanken, där patienten kan vara en medspelare i vårdsituationen och inte bara ett vårdobjekt. Framgångsreceptet är naturligtvis att låta den medicinska kunskapen möta det humanistiska perspektivet i vårdsituationen.

Slutat samarbeta med varandra

När fragmentiseringen/specialiseringen slår ut i full blom, blir det också tydligt att de olika verksamheterna/klinikerna slutat samarbeta. Problem skjuts över till att vara en annan kliniks bekymmer. Vid inskrivning till annan klinik förefaller överlämnandeprocessen minimal. Ansvariga spelar svartepetter med patienterna, för att undvika att ta eget ansvar i svåra situationer. Detta upplevde jag som direkt ynkligt. Jag har konkreta exempel på detta i de observationer jag gjorde.

Jag noterade också en fullständig frånvaro av läkarkontinuitet. Efter två månader hade vi haft 30 olika läkare och då slutade jag räkna dem. Detta visar också prov på ett bristande patientfokus. Dessa ”för dagen”-läkare var dåligt pålästa när de mötte patienten. Så här skrev chefläkaren: ”Olika läkare gav olika delbesked. Det verkar sällan skett ingående samtal om utredningsläge, prognos, olika behandlingsmöjligheter” och ”Patienten tilldelades ingen läkare som borgar för kontinuiteten”. Hon uttrycker det exakt så som vi upplevde det. Min tanke var, att jag aldrig mött så många läkare, ändå förefaller det vara brist på dem. Var ligger felet?

Även den sjuke behöver struktur i sin vardag. I takt med fragmentiseringen, den bristande kontinuiteten och den inhumana behandlingen, sjunker den sjuke ner i ett tillstånd av hopplöshet, förtvivlan och dödsångest.

”Jag är inte längre en människa. Jag har blivit ett vårdobjekt, som man inte ens behöver hålla informerad och som man kan bemöta hur illa som helst”, sa min fru till mig. Jag har exempel på att hon hade rätt.

Synnerligen svagt ledarskap

En annan intressant iakttagelse är hur ledarskapet fungerar. Organisationen kräver ledarskap. Inte minst den bristande läkarkontinuiteten visar på ett synnerligen svagt ledarskap. Arbetet leds och fördelas av arbetsgivaren. Chefen måste ansvara för till exempel schemaläggningen, så att arbetet kan fortskrida på ett för patienten bra sätt. Patienten ska dessutom tilldelas en ansvarig läkare.

På ett universitetssjukhus finns många chefsnivåer. Chefen är ansvarig inför den politiska ledningen. Det kräver ett i verksamheten närvarande ledarskap. När jag frågade sjukvårdspersonalen om de kände till namnet på verksamhetschefen, kunde man inte på någon av de båda aktuella klinikerna svara på frågan. ”Ingen aning”.

Dessutom finns det ett antal chefsnivåer upp till sjukhusdirektören, som har den direkta kontakten med politikerna. Dessa ansvarar ju bland annat för vårdvolymer och kvalitet. Den information politikerna får, är då ”filtrerad” genom ett antal nivåer, av vilka det är tveksamt om ens någon har den direkta ”markkontakten”. På denna information ska politikerna fatta besluten om de stora strategiska frågorna, såvida de inte själv gör regelbundna verksamhetsbesök. Jag har inte fått den uppfattningen att de gör det.

En annan synpunkt på ett närvarande ledarskap är att det innebär en symbolhandling som betyder mycket för medarbetarnas engagemang. ”Om inte ens chefen behöver bry sig om den dagliga verksamheten, varför ska då jag bry mig?” Mina observationer hade synliggjorts för en närvarande chef.

Fragmentiseringen, den bristande kontinuiteten, det dåliga ledarskapet och den bristande humanismen leder till ett patientbemötande som i vårt fall blev förfärligt.

Hans-Inge Persson

anhörig

Bild - 2
Mest läst