Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Gustav och Oskar i Pangpangbröder.

Pangpangbröder

DOKUMENTÄR

DOKUMENTÄR

Pangpangbröder – 53 scener från en barndom

Regi: Axel Danielson

Med Oskar och Gustav Eriksson

Sverige, 2011 (80 min)

HAGABION

Två syskon från samma familj har ofta olika berättelser om den gemensamma barndomen. Trots att de ätit samma frukostar, varit på samma släktkalas och badat i samma hav. I Axel Danielsons uppväxtdokument Pangpangbröder ser vi att även tvillingar kan leva parallella liv och aldrig fullt ut förstå varandra.

Vi får följa Danielsons systersöner Oskar och Gustav mellan de är 9 och 19 år. De lever i Skåne, i vad som verkar vara en akademikerfamilj som lämnat storstaden bakom sig. Vi ser dem växa från två nästan lika långa små lintottar, till två tonåringar med radikalt olika förutsättningar. Oskar är kortväxt och ett steg före sin bror när det gäller tonårsrevolt och frigörelse från framför allt sin mamma.

Gustav är mindre utåtriktad, vilket kommer fram i filmens finaste scen. Oskar har just färgat halva håret svart och tryckt en säkerhetsnål genom örat. Grindcorebandet Napalm death maler i bakgrunden och Gustav sitter bredvid på yttertrappan med rastafarimössa på huvudet och undrar vad poängen med att spöka ut sig är.

Jag hade högt ställda förväntningar. Axel Danielson hade redan på Filmhögskolan en unik stämning i sitt filmberättande, känslan av tid som går, av något vackert som glider en ur händerna. Här arbetar han med samma tema: hur barndomen kan vara både flyktig och segflytande. Filmen berättas kronologiskt, i scener som inte griper in i varandra eller bildar en klassisk dramaturgisk kurva. Det är ett risktagande, där filmen kan bli en dokumentation snarare än en berättelse och smärtpunkterna döljs i bildflödet. Delvis lider slutresultatet av det.

Samtidigt finns det en poäng med den kronologiska redigeringen. Det blir en berättelse om tidens obarmhärtighet. Förutom att den tekniska kvalitén ökar i takt med att Danielson antagligen skaffar sig allt bättre kameror, ser vi två barns uppväxt som om de vore blommor som slog ut i en naturfilm i stop-motion-teknik.

Jag lämnar filmen med en känsla av att vilja rufsa om i de egna barnens hår och stilla be om att tiden inte går alltför fort.

Mest läst