Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Packat och klart för Ingrid Lomfors

Museum: Hon har plockat bananer i Israel, närt rockdrömmar i USA och ägnat många år åt att forska och skriva böcker. Nu flyttar Ingrid Lomfors helt ut från universitetet för att basa för Göteborgs stadsmuseum.
"Always remember: Vad? Varför? Hur?"
Man måste ständigt återkomma till de frågorna. Tycker Ingrid Lomfors. De står skrivna med tusch på den vita tavlan i föreståndarrummet på Göteborgs universitets Grundtviginstitut som hon lämnar
efter fem år. Efter en veckas semester börjar hon nu på måndag som chef för Göteborgs stadsmuseum.
Hon säger att hon inte är typen som har separationsångest, har inga problem med att klippa med både forskningen och kanske inte längre hinna skriva böcker som hon gjort tidigare.
- Jag har ett brett register, många olika intressen och har pendlat mellan väldigt mycket genom livet. Ett tag tänkte jag bli veterinär, sedan var det musiken eller sociologin. Därför är det inte svårt att lämna en arbetsplats. Det finns så väldigt många olika fält jag vill pröva innan livet är slut, säger hon.
Vill stärka identiteten
De grundläggande frågorna om vad, varför och hur tar hon med sig också till sin nya arbetsplats. Och hon återkopplar till dem flera gånger under intervjun. Att söka svaren på dem är ett sätt att undvika att uppslukas av byråkrati och organisation.
Bland det första hon tänker göra är att försöka stärka Göteborgs stadsmuseums profil och identitet genom att först ta reda på vad både personal och göteborgare vill med den gamla institutionen.
Hon vill att det ska vara en plats som synliggör stadens historia utan att bli provinsiell och också ett forum för debatt kring svåra ämnen. Ett sådant i tiden är är konflikten kring Muhammedkarikatyrerna, något hon dock inte känner sig manad att ta upp i första taget.
- Men kommer det här att fortsätta får man kanske ha ett samtal eller ordna dialogseminarium, säger Ingrid Lomfors.
Det handlar om en skör balansgång, menar hon och jämför med Världskulturmuseet och Jette Sandahl som efter påtryckningar plockade ner en tavla förra året. Ingrid Lomfors vet inte hur hon själv skulle ha agerat. Att vara modig men
samtidigt känslig för hur långt man kan gå ser hon som en eftersträvansvärd kombination.
- Ett museum kan lyfta problematiken och visa på att här slås två värdekonflikter mot varandra. Vi lever i en tid som är väldigt komplex och det är bra att inte ha några färdiga lösningar på allting. Sådan är min filosofi både när det gäller utställningar och att tolka vår samtid. Att inte ha några färdiga svar utan hålla samtalet igång.
Gamla drömmar
Att hålla samtalet igång har hon uppenbarligen inga problem med. Åtminstone när det gäller yrkesrollen.
Något mer knapphändig är hon inledningsvis på frågor kring hennes musicerande och efter intervjun är hon lite orolig att allt kommer att handla om hennes rockdrömmar. För sådana hade hon under en period.
Ingrid Lomfors, som är född 1957, växte upp i ett arbetarhem i Lundby på Hisingen. Så länge hon kan minnas har hon varit samhällspolitiskt intresserad, ett intresse drivet av nyfikenhet snarare än raseri.
Hon har också under långa perioder kånkat med sig gitarren mest överallt och skrivit egna låtar. Tidigt gav hon sig ut för att upptäcka världen och försörjde sig bland annat som bananplockare på en kibbutz i Israel. Senare, när hon var runt 25, bodde hon i USA där hon satsade seriöst på musiken och gav konserter i en gitarrbaserad duo innan hon bestämde sig för att skrinlägga planerna på att bli artist.
- Dels kände jag att mina texter inte riktigt höll. De nådde inte upp till mina egna krav. Dels är jag präglad av känslan att man måste ha ett "riktigt jobb". Utomlands levde jag också i väldigt akademiska miljöer och förstod mer och mer vikten av att ha en utbildning. Förut var skolan mest något nödvändigt ont. När jag började studera och forska insåg jag att det är fantastiskt kul att få jobba med frågeställningar och problem. Man gör en resa in
i en värld man inte visste fanns, säger Ingrid Lomfors som studerat sociologi och judaistik i USA.
Omdebatterad bok
Hon har disputerat i historia vid Göteborgs universitet och skrivit en avhandling om Sveriges flyktingmottagande under andra världskriget. Om det handlar också hennes bok Blind fläck som reviderar synen på Folke Bernadotte. Den väckte debatt när den gavs ut förra året, något hon var förberedd på redan när hon började forska på temat.
- Det krävs lite vana att se sig själv omtalad i negativa termer i en tidning och ta det med ro. Men så länge konflikten handlar om olika perspektiv och synsätt på en historisk företeelse är det egentligen inga problem. Värre är om det är kritik för att man misskött sig, säger hon.
Ingrid Lomfors har också jobbat på behandlingshem, på fängelser, på Nordiska museet i Stockholm, undervisat på Museion och varit konsult åt Världskulturmuseet.
River av några låtar
Fortfarande spelar hon gitarr på sin lediga tid. När hon inte sportar, konsumerar kultur eller umgås med familjen. Men det är inget organiserat musicerande. Det blir någon trudelutt i veckan, som hon säger.
- Nu är jag för gammal. Fast när jag river av några låtar kan jag fortfarande drömma om bli rockstjärna någon gång i livet.
På frågan vad som utmärker en god utställning tangerar Ingrid Lomfors återigen den där påminnelsen skriven med tusch på vita tavlan. Hemligheten är att ha något att berätta men inte skriva folk på näsan, menar hon.
- En bra utställning ställer frågor men ger inte svaren. Besökaren är inte en passiv konsument utan går därifrån och tänker själv.
Hon exemplifierar med Fred Wilsons pågående utställning Site unseen på Världskulturmuseet.
- Han plockar fram föremål ur samlingarna och får en att tänka på hur de hamnat i museet. Till exempel gigantiska krukor som egentligen var kistor man la döda i. Apropå kränkningar, vilket otroligt imperialistiskt rov det var! Det är de där frågorna igen. Varför har de hamnat här? I vilket syfte? Det visar en dynamik, att historien inte är statisk. Det gäller bara att ställa nya frågor.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.