Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

På flykt från dödshoten

För fem år sedan skrev Isioma Daniel en krönika som ledde till upplopp och 200 döda. Efter dödshot flydde hon till Norge där hon har börjat ett nytt liv. Nu drömmer hon om att skriva en bok. Om något helt annat.
Isioma Daniel hälsar med stadigt handslag och presenterar sig med tydligt skorrande Stavangerdialekt. Det är svårt att föreställa sig att hon började lära sig norska först för fyra år sedan då hon flydde till Norge undan en dödsdom i hemlandet Nigeria.
Nu besöker hon för första gången Sverige och Göteborg.
- En fin by, tycker hon och beställer en latte.
Senare under kvällen ska hon medverka i publicistklubbens möte i Göteborg för att prata om yttrandefrihet och den text hon skrev som förändrade hennes liv totalt. Hon är förvånad över att den fem år gamla händelsen fortfarande väcker uppmärksamhet.
- Men det är alltid intressant att höra vad andra anser om det som skedde. Det ger mig möjlighet att se det i ett helt annat ljus. Själv står jag mitt i och känner mig förvirrad, har svårt att se skogen för alla träden, säger hon.
Hösten 2002 skulle skönhetstävlingen Miss World hållas i Nigeria, något som häftigt kritiserats i landet från främst muslimskt håll. Isioma Daniel var då 21 år och hade efter journalistikstudier i England återvänt till hemlandet och fått anställning på riksspridda tidningen This Day. Hon fick med kort varsel uppdrag att skriva en krönika inför tävlingen.
Bland annat spekulerade hon i vad profeten Muhammed kunde tänkas ha för åsikt om evenemanget och dess deltagare. "Ärligt talat skulle han förmodligen ha valt en hustru bland dem", skrev hon.
Den meningen blev gnistan som utlöste en explosion av våldsamheter mellan muslimska och kristna i delar av Nigeria. När oroligheterna var över hade omkring 200 människor dödats och fler än dubbelt så många skadats. Isioma Daniel flydde först till grannlandet Benin där hon nåddes av beskedet att en muslimsk guvernör uttalat en fatwa som innebar en dödsdom mot henne.
- Jag sov väldigt dåligt den natten och var väldigt deprimerad. Det kändes som om min karriär var ödelagd. Det är svårt att förklara hur det kändes, säger Isioma Daniel.
Hon tystnar, söker efter ett beskrivande ord och säger till slut att det var väldigt kjip.
- Alltså, it sucked, översätter hon norskan till modersmålet engelska.
I dag ångrar hon att hon skrev som hon gjorde.
- Att en del blev förnärmade är beklagligt. Jag menade det som en vits, men det var bara dumt av mig. Samtidigt kan det kan inte rättfärdiga att så många dog. Det var verkligen helt meningslöst.
Under senare år, då internets blixtsnabba masskommunikation krympt världen, har flera angränsande händelser inträffat. Jyllands-Postens karikatyrer och Världskulturmuseets nedplockande av en tavla är ett par exempel, liksom nu senast Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.
Isioma Daniel säger att hon inte följt med i den aktuella debatten kring den skånske konstnären. Yttrandefriheten har alltid en gräns, menar hon men ställer sig tveksam till att i konstens namn undersöka var den går.
- Det jag skrev var ett slags komplimang till kvinnorna. Muslimerna som protesterade mot skönhetstävlingen jämställde dem med horor, vilket jag inte alls gör. Jag skrev i affekt och utan större eftertanke. Men jag skulle aldrig provocera bara för att testa yttrandefriheten. Det är så mycket konstnärer gör som jag inte förstår, som de gör bara för att provocera och kallar för modern konst, säger hon.
I sitt vardagliga liv tänker Isioma Daniel sällan på dödsdomen som vilar över henne. Samtidigt har den förändrat hela hennes liv. Hon vågar inte resa tillbaka till Nigeria.
- Helt ärligt är jag van att ha lite kontakt med familjen eftersom jag studerade fem år i England och före det gick sex år i en skola i en annan delstat än mitt föräldrahem. Men självklart saknar jag att ha en familj som jag kan umgås med i det dagliga livet och det är svårt för mig att bevara kontakten med mina gamla vänner.
Slumpen förde henne till Norge, som var det land som först beviljade hennes asylansökan. Där har hon tvingats börja om från början. Hon säger att hon kände sig väldigt ensam och utlämnad de första två åren. Efter en grundkurs i norska tvingade hon sig till att prata det nya språket i alla sammanhang.
- Det var ofta väldigt förödmjukande. Jag var som ett nyfött barn och hamnade hela tiden i situationer där jag missförstod eller blev missförstådd.
Sedan något år jobbar hon på Stavanger Aftenblads samhällsredaktion och kommenterar bland annat politiska händelser. Hon säger att hon inte känner sig hämmad av sina tidigare erfarenheter när hon skriver.
- Den typen av reaktioner är främst ett problem i fattiga länder där arbetslöshet och sysslolöshet gör att religionen för de flesta är det enda de har att hålla sig till. Jag kanske är naiv, men i Norge är religionen inte så stark, säger Isioma Daniel som är uppvuxen i en kristen familj.
Det som förändrat henne mest sedan Miss World-krönikan publicerades är att hon själv har mist tilltron till religion. Samtidigt känner hon att hennes upplevelser gjort henne mer empatisk med människor som är utsatta.
Just nu är hon mest inriktad på att försöka avancera inom journalistyrket, gärna bli redaktör. Någonstans finns också drömmen om att skriva en bok. Om något helt annat än hennes berättelse.
- Den är jag alldeles för trött på , säger hon och skrattar.
- Nej, jag vill skriva fiktion. Men jag tänker att händelserna ändå skulle användas, att de skulle vara den vinkel som boken skulle presenteras med av förläggare och andra. Jag vill helst lägga det bakom mig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.