Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Ove Sernhede: Mer än grekisk tragedi

Stora delar av Europa står inför en social och politisk härdsmälta, skriver Ove Sernhede. Sveriges öde är länkat till utvecklingen på kontinenten där historien tycks gå igen.

I maj är det val till Europaparlamentet. Krisen i Europa och villkoren för Europasamarbetets framtid har skapat en intensiv debatt över hela kontinenten. Märkligt nog har inte mycket av denna diskussion trängt in i svensk politisk offentlighet. Vi är inte drabbade av den europeiska krisen på samma sätt som Grekland, Spanien eller Irland men vi är en del av Europa och vår framtid är i hög grad länkad till utvecklingen på den europeiska kontinenten.

  

Världsekonomin är sammanflätad. Det som startade som en finanskris 2008 i USA tvingade omgående fram åtgärder för att rädda de europeiska bankerna, åtgärder som också påverkat den reala ekonomin. Obalansen mellan norra och södra Europa förstärktes av krishanteringen och konsekvenserna av denna ojämna utveckling utgör i dag ett av de stora orosmolnen. Osäkerheten om vad som måste göras är stor och sällan har regeringar stått så rådvilla, aldrig har man bakom fasader av inövad behärskning kunnat ana så mycket panik som under de senaste årens toppmöten. Akuta problem står i vägen för långsiktiga lösningar. Europas ledande politiker har köpt sig tid men inte löst krisen. När EU:s ekonomikommissionär, Olli Rehn, innan jul meddelade att euroområdets BNP nu förväntas sluta krympa sa han samtidigt att ”det är för tidigt att tala om att slaget är vunnet”.

  

Från förbundskansler Angela Merkels position i Berlin ter sig allt lugnt. Euron är räddad genom en makroekonomisk krigföring där Tyskland garanterar de utsatta sydeuropeiska medlemsstaternas skulder under förutsättning att man tillåts övervaka de nationella åtstramningsbudgetarna. ”Inga garantier utan kontroll”, som Merkel uttryckte det. Väljer man däremot att se ut över Europas ekonomiska och politiska landskap från Aten, Rom eller Madrid framträder en annan bild. Kraven på kontroll och åtstramning har fått den grekiska ekonomin att krympa med 20 procent, lönerna har fallit drastiskt och långt mer än hälften av de unga är utan arbete. I Spanien har lönerna för tillfällig arbetskraft pressats ner till två euro i timmen. EU:s statistiska centralbyrå, Eurostat, visar i en rapport från förra året att var femte EU- medborgare lever i relativ fattigdom. Tiggarna på våra gator är det dagligen synliga beviset på frånvaron av social rättvisa på den europeiska kontinenten. Stora delar av Europa står i dag inför en social och politisk härdsmälta. Historien tycks gå igen.

  

Många har också pekat på paralleller mellan dagens situation och 1930-talet vad gäller ekonomisk och politisk instabilitet. Inte minst har den ojämna utvecklingen mellan nord och syd skapat spänningar som hotar den samhälleliga gemenskapen. Högerpopulism och rasistiska tongångar är på frammarsch över hela kontinenten. Ekonomer och samhällsforskare har diskuterat nödvändigheten av att återkalla den förståelse av relationen mellan ekonomi och samhälle som låg till grund för USA:s New Deal och de skandinaviska välfärdsstaterna.

  

Mattias Hagberg skrev här på kultursidan (19/1) om den tyske sociologen Wolfgang Streecks till svenska översatta bok Köpt tid. Den nuvarande finansiella, fiskala och realekonomiska krisen måste ses som resultatet av en sedan mer än trettio år pågående omvandling av det Streeck benämner som den ’demokratiska kapitalismen’, det samhällsfördrag som skapades efter andra världskriget. Flera debattörer hävdar att den nuvarande europeiska krishanteringen har för avsikt att med politiska medel avpolitisera ekonomin, en strategi som ligger i linje med hur de senaste decennierna handlat om att frigöra ekonomin, inte från staten men väl från demokratin, eller mer bestämt, från de utjämnande och omfördelande demokratiska intentioner som var inbäddade i den klassiska välfärdsstaten. Med hänvisning till regeringars och centralbankers åtgärder för att rädda banksystemet har bankerna i praktiken privatiserat staten. Parallellt har det skett ett ideologiskt skifte. De fördelningsambitioner och den sociala rättvisa, som under den demokratiska kapitalismen ansågs utgöra viktiga aspekter av demokratin, är i dag inte närvarande i det politiska samtalet. I stället är det de fördelningsresultat som uppnås av självreglerande marknader som utgör definitionen på rättvisa. Vi befinner oss med vad den brittiske sociologen Colin Crouch i sin bok Postdemokrati ser som ett politiskt tillstånd där de för vår framtid avgörande frågorna har kopplats loss från den etablerade politiska diskussionen. De marginaliserade delarna av befolkningen tvingas vänja sig vid att politik blivit en angelägenhet för medelklassen – politik har blivit en del av underhållningsindustrin och inget man kan förvänta sig något från i ett samhälle där Matteusprincipen gäller: ”Var och en som har han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har”.

  

Efterkrigstidens samhällsbygge tog sin utgångspunkt i Bretton Woods-överenskommelsen, ett ramverk som kombinerade frihandel med statlig reglering på nationell nivå. Man ville skapa garantier för att 30-talskrisens klyftor och politiska polarisering, som ledde till fascism och krig, inte skulle kunna upprepas. Den gången var Europa världens verkstad och den organiserade arbetarklassen var ryggraden i de politiska lösningar som skapades. Dagens styrande trojka i Europa – EU, IMF och ECB – värjer sig mot den form av samlade strategier som syftar till att parera för de krafter som ställer människor på bar backe och som löser upp den sociala väven.

  

Hagberg visade i sin artikel också på de tyska sociologerna Ulrich Becks och Jürgen Habermas kritik mot den över- och underordning mellan norra och södra Europa som stärkts genom krisen. För att knyta ihop kontinenten behövs ett samhällsfördrag grundat på sociala rättigheter och en starkare demokrati. Habermas har i olika sammanhang argumenterat en form för europeisk demokrati som tillåter ett gemensamt regerande utan att anta formen av en federal stat. De franska ekonomerna Michel Aglietta och Thomas Brand menar att trojkans åtstramningspolitik ställer Europas medborgare mot varandra. I sin bok En New Deal för Europa hävdar de behovet av ett nytt socialt kontrakt för att stärka banden mellan Europas folk. Men till skillnad från Beck och Habermas är Aglietta och Brand inte främmande för att det krävs en federation för att skapa den generalplan av massiva insatser (New Deal) som de menar måste till för att ta Europa ur krisen.

  

Den brittiske sociologen Anthony Giddens vill också se en federation. I sin i dagarna utkomna Turbulent and Mighty Continent. What Future for Europe? tar Giddens sin utgångspunkt i ett tal av Churchill från 1946 där den tragedi Europa just lämnat bakom sig summeras. Churchill förordar ett Europas Förenta Stater för att undvika liknande framtida katastrofer. Storbritannien efter Churchill har intagit en minst sagt avvaktande position till europeiskt samarbete. Men krisen har, menar Giddens, tvingat Europas länder att se deras inbördes beroende till varandra. Detta har skapat en ödesgemenskap som kan tvinga fram ett mer demokratiskt, socialt investerande och interkulturellt dialogiskt Europa, vilket behövs för att neutralisera konsekvenserna av sociala klyftor och regionala obalanser.

  

Streecks har ett helt annat recept för Europas nära framtid. Han menar att krisen kan hävas och tid kan köpas för att möjliggöra uppbyggandet av den politiska handlingskraft som måste till för att återställa balansen mellan marknad och politik. Streecks förordar ett europeiskt Bretton Woods och menar att den ekonomiska och monetära unionen var ett misstag. De regionala ojämlikheterna är för stora för att samsas under en gemensam valuta. I stället för att fullborda valutaunionen genom en politisk union, som i dagsläget med nödvändighet skulle vara behäftad med ett demokratiskt underskott, vill han bryta upp den europeiska valutaregimen, stärka nationalstaten och införa en ordning som återinför rätten att devalvera. Att enskilda länder kan skriva ner värdet på sin valuta skulle innebära att de starka ekonomierna i norr inte längre kan tvinga Sydeuropas länder att skära ner de sociala transfereringarna till de mindre bemedlade för att de välbärgade skall kunna fortsätta köpa Mercedesbilar till ett fördelaktigt pris. Möjligheten att devalvera skulle innebära slutet för alliansen mellan den tyska exportindustrin och Medelhavsområdets urbana medelklass. Därigenom skulle Tysklands överhöghet på den europeiska kontinenten hotas. Devalvering är ett trubbigt instrument men ur den sociala rättvisans perspektiv är det bättre än ingenting.

  

Dessa kontroversiella åsikter har skapat debatt och fått mothugg för att de är bakåtblickande och lider brist på politisk realitetsförankring. Att skapa förutsättningar för ett mer jämställt och socialt hållbart Europa är dock en fråga av yttersta vikt för kontinentens och demokratins framtid. Hur denna ambition skall realiseras är en öppen fråga. Den 25 maj är det val till EU-parlamentet. Det är inför detta datum nödvändigt att svensk politisk debatt visar upp en större förmåga att problematisera hur vår vardag och framtid är relaterad till de stora ödesfrågor Europa i dag står inför.

  

ÄMNET

Att skapa förutsättningar för ett mer jämställt och socialt hållbart Europa är en fråga av yttersta vikt för kontinentens och demokratins framtid, skriver Ove Sernhede apropå EU:s ekonomiska kris och det stundande valet till EU-parlamentet.

SKRIBENTEN

Ove Sernhede är professor vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Pisa-undersökningen och lärandets förutsättningar.

Mest läst