Den som söker efter visdomsord att skriva i snirklig font på vackra naturbilder att lägga upp på Instagram, letar förgäves i Lev Tolstojs och Jockum Nordströms Fabler och andra berättelser. Här lämnas alla eventuella sensmoralformuleringar – i de få fall sådana ens är möjliga att göra – till läsaren.
De små berättelserna är enkla, ibland direkt minimalistiska. Åsnan klär ut sig till ett lejon, men får stryk när folk ser att han är en åsna. Sönerna som försöker dela arvet från pappan helt lika, blir i stället av med allt. Räven lurar vargen och vargen hånskrattar åt hunden.
Många av dem är versioner av Aisopos berömda fabler, och somliga är tolkningar av gamla hinduiska sagor. Men gemensamt för dem alla är en klar och ren ton, frigjord från både pekpinnar och dramatisering. Här är orden, tycks författaren säga. Ta dem och gör sedan med resultatet vad du vill. Ett slags samtalsunderlag, snarare än utbildningsinsats. En kvalitet ovanlig nog hos nya berättelser för barn, men nästan uppseendeväckande om man betänker att fablerna är över 100 år gamla och ursprungligen skrevs för de skolbarn som gick i skolor på Tolstojs eget gods.
Och precis som Tolstoj vägrar leverera avslutande sentenser, har Jockum Nordströms omsorgsfullt skevtecknade, barnsliga figurer ett slags icke-uttryck, som på sitt eget vis öppnar upp för mer än bara det man ser på sidorna. Precis som i Jockum Nordströms egna böcker om Pekka och Sailor, bär hans bilder i Fabler och andra berättelser på ett slags fantasieggande, noggrant tafflig öppenhet. Visuellt för de tankarna till Henry Darger och hans Vivian Girls, som små kartfragment till en annan värld. Likt arrangerade klippdockor iscensätter de lydigt berättelserna, utan att någonsin avslöja för mycket, eller stänga dörren för egna tolkningar eller fantasier.
Effekten blir ett slags avväpnande deadpankomik och jag är inte säker på om det är mest Tolstojs eller Nordströms förtjänst, men det är en av de roligaste läsupplevelser jag haft på mycket länge.
