”Jag tror på förändring och en bättre framtid” sa Khaled Alesmael till GP i en intervju för två år sedan. Han berättade då om hur det var att arbeta som journalist i Syrien under inbördeskriget, där han var med om att starta en regimkritisk radiokanal innan kriget bröt ut. I Sverige har Alesmael arbetat som journalist för bland andra Uppdrag granskning och med romanen Selamlik debuterar han också som författare.
Romanens berättare Furat är också journalist och sitter på sitt rum på flyktingförläggningen i Åseda när han tar upp anteckningsboken och börjar skriva. Det är själva behovet att berätta som driver romanen framåt, det ocensurerade berättandet som ett sätt att ta makten över minnena av skam, homofobi och våld.
Han berättar om uppväxten vid Eufrats strand, om sexuella möten på badhusen i Damaskus och om sina pojkvänner. Om kriget, om människorna han flydde med och de som aldrig hann fly. Här skildras också vita mäns objektifiering av arabiska bögar, som anses duga till sex men inte relationer och den stillastående tillvaron i väntan på Migrationsverkets beslut.
Alasmaels prosa, översatt från arabiska av Anna Jansson, är klar och rättfram. Bitvis liknar det mer reportagetext än roman, medan texten på andra platser blommar ut i frodiga liknelser. Här och där finns också övertydliga upprepningar, som om han inte riktigt vågar lita på läsarens minne.
Till romanens styrkor hör hur berättelsen omärkligt glider mellan fantasi, mardröm och verklighet. Furats sexfantasier kan hämta näring ur Koranens berättelse om Sodom och Gomorra, eller från de homofoba rumskamraterna. Det blir ett kraftfullt sätt att ta tillbaka makten över en sexualitet som från första början vaknat i skam, när han via sina homofoba klasskamrater får veta att Sibkiparken i Damaskus är ett cruisingställe för bögar.
Berättarens namn Furat är det arabiska namnet på Eufrat, ett namn som står för hoppet om rörelse, förändring och frihet. När han var lite sa Furats mamma till honom: ”var inte ledsen, min pojke! Ingenting varar, allting förändras så småningom”. Det är ord vi behöver höra i en tid med växande rasism och konservativa krafter på frammarsch.
