Garagerockpopband från Los Angeles som bildades när medlemmarna jobbade på skivkedjan Amoeba Records i Los Angeles. Icke oväntat osar det retro över soundet, Kinks och 60-tals-psykedelia, men även senare decenniers indie- och garageband. Inget nytt egentligen med deras tredje skiva, möjligen har de blivit något skickligare musiker, utan att förlora den något naiva, loja charmen. Mest förtjust är jag i låtar som flyter fram med en lätt gungande atmosfär, som Byrds/Love-känslan på Terra Ignota, eller den solvarma High & dry. Det som saknas är topplåtar. Och The Allah-Las är nästan för coola för sitt eget bästa.
Osar 60-tal om The Allah-Las
Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.
ANNONS
ANNONS