I egenskap av professor i italienska vid GU 2009-2012 ser jag mig tvungen att kommentera inlägget av dekanen för humanistiska fakulteten Margareta Hallberg, prodekan Mats Andrén och vicedekan Christina Thomsen Thörnqvist i Göteborgs-Posten 2012-09-26.
Det underlag dekanerna har baserat sitt beslut på angående att lägga ner undervisningen i italienska vid Göteborgs universitet är undermåligt, vilket visas tydligt i skrivelserna från institutionen för språk och litteraturer på den internetsida som skribenterna hänvisar till.
Swot-analysen och dess poängräknande måste starkt ifrågasättas, liksom den så kallade fördjupade granskningen utförd av externa granskare som fick ett otillräckligt underlag och aldrig hade någon kontakt med miljöerna de skulle utreda. Det är inte förvånande att granskarna i en annan utvärdering, RED10, som baserade sig på ett mycket gediget material och som också gjorde platsbesök, kom fram till helt andra och mycket positiva slutsatser. Italienskan är nu också tillsammans med de övriga romanska språken föremål för en utvärdering av Högskoleverket, och det är minst sagt förbryllande varför inte humanistiska fakulteten ville invänta resultatet av den, som beräknas komma under vårterminen 2013.
Vetenskapligt blomstrande period
Men nu till det väsentliga i dekanernas artikel vilket jag reagerar mest emot. De påstår klart och tydligt att italienskan under de senaste tre åren, nämligen 2009-2012, visat stora brister rörande den vetenskapliga kompetensen. Detta påstående är fullständigt grundlöst. Jag som varit professor i italienska under åren 2009-2012 har under dessa år publicerat fem monografier på sammanlagt cirka 2 800 sidor, utgivna på utländska förlag, ett stort antal vetenskapliga artiklar i ledande internationella vetenskapliga tidskrifter, deltagit som inbjuden gäst med bidrag i internationella kongresser runt om i Europa, och har under de senaste åren arrangerat fyra internationella kongresser i Göteborg. I dessa sistnämnda aktiviteter har jag haft ovärderlig vetenskaplig hjälp av mina kolleger inom ämnet.
Tack vare denna vetenskapligt blomstrande period, med monografier, artiklar, kongresser, etc, har ämnet italienska vid institutionen för språk och litteraturer, för första gången i historien satt Göteborgs universitet på den akademiska världskartan som ett internationellt centrum för avancerade litteraturvetenskapliga studier i italienska, av en sådan karaktär att forskarna i italienska vid GU numera i världen betraktas som ledande specialister i det tidigare 1900-talets populärlitteratur, förhållandet mellan litteratur, press och censur under fascismen, förhållandet mellan italienska och svenska författarinnor med mera.
Hur har detta kunnat undgå fakultetens ledning? Och hur kan detta stämma med dekanernas uttalande om att det, efter en utredning som omfattat perioden 2009-2012, konstaterats av fakulteten att ämnet saknar tillräcklig lärarkompetens för att bedriva undervisning på vetenskaplig grund på samtliga nivåer?
Enrico Tiozzo
professor emeritus i italienska