Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Orhan Pamuk | En naiv och sentimental prosaist

Litteraturrecensioner Orhan Pamuk har många intressanta saker att säga om romankonsten. Björn Gunnarsson har läst hans föreläsningar från Harvard.

Sakprosa

Sakprosa

Orhan Pamuk

En naiv och sentimental prosaist

Översättning: Mats Müllern

Norstedts

Den klassiska romankonsten och den version av fiktionsberättelse den förmedlar har segrat överallt utanför Västerlandet, där den föddes. Ungefär så uttrycker sig Orhan Pamuk i sina Harvardföreläsningar från 2009, som nu översatts med titeln En naiv och sentimental prosaist. ”Under de sista etthundrafemtio åren har romanen marginaliserat traditionella litteraturformer i varje land där den introducerats”. Om romanen således är den framgångsrikaste av alla tiders imperialister kan man med vemod konstatera att den inte mår så bra i sina ursprungsländer. Här för den en tynande tillvaro och ersätts av genrelitteratur och autofiktion.

Titeln på Pamuks föreläsningar anspelar på en essä av Friedrich Schiller, där den store estetiksystematikern delade in författande, och läsande, i kategorierna naivt och sentimentalt. Det sistnämnda betyder inte känslosamt, utan snarare reflekterande: alltså skillnaden mellan den som naivt tror att berättande avbildar verkligheten, och den som ser all text som en konstruktion.

Pamuk argumenterar elegant och med exempel ur det egna författarskapet för att litteraturen är både och. Dessutom har han många intressanta saker att säga om romaners kärna, och om kontrasten mellan modernistisk och klassisk romankonst.

Han uppehåller sig utförligt vid frågan om romankaraktärers förhållande till verkliga personligheter, och konstaterar att det väsentliga med romanen inte är karaktären i sig utan dess förmåga att förmedla en värld, ett ”landskap”. Alltså ge en uppfattning om begrepp som särskap, individualitet och skillnad. Att sedan romankaraktärer sällan är fullt så komplexa, motsägelsefulla och omedvetna som verkliga människor, och att ingen kan känna sig själv eller någon annan så som vissa författare tycks känna sina karaktärer, är en annan femma.

Bild - 2
Mest läst