Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Omar Shaban i Gaza: Vi dör hundra gånger om dagen

Vi dör hundra gånger om dagen, medan vi sitter hemma i beckmörkret. Omar Shaban, grundare av den palestinska tankesmedjan Pal-Think, skriver om bakgrunden till kriget i Gaza och om sina egna känslor inför det som sker.

Hamas, det vill säga den palestinska grenen av den muslimska brödraskapsrörelsen, erövrade en majoritet av mandaten vid parlamentsvalet i januari 2006. Hamas bildade då regering på egen hand, eftersom andra politiska grupperingar, i synnerhet

Fatahpartiet, som har styrt den palestinska myndigheten sedan den grundades i maj 1994, vägrade samarbeta med Hamas. Så småningom bojkottade Israels och USA:s regeringar och de flesta väst- och arabländer den Hamasledda regeringen och ställde upp villkor för att återuppta förbindelserna och sitt stöd. Villkoren innebär att Hamas för det första måste erkänna staten Israel, för det andra ska erkänna tidigare ingångna överenskommelser mellan PLO och Israel och för det tredje måste fördöma våld. Hamas förkastade dessa villkor, vilket ledde till att världssamfundet bojkottade den Hamasledda regeringen. I juni 2007 grep Hamas med våld makten över hela Gazaremsan efter blodiga sammanstötningar med den palestinska myndigheten, som leddes av president Mahmoud Abbas, vars makt nu är begränsad enbart till Västbanken.

I juni 2007 inledde den israeliska regeringen en politisk och ekonomisk blockad, som förhindrar att tusentals varor förs in till Gazaremsan och begränsar möjligheterna att föra ut exportartiklar från Gaza.

När Gazaremsan hamnade helt under Hamas styre förklarades den som fientligt territorium av den israeliska regeringen, eftersom Israel och de flesta västländer betraktade, och fortfarande betraktar, Hamas som en terroristorganisation. För att kringgå den israeliska blockaden har Hamas grävt hundratals tunnlar under gränsen mellan Gaza och Sinai, och dessa tunnlar har använts för att smuggla varor, människor och vapen.

Tunnlarna var den huvudsakliga inkomstkällan för Hamasrörelsen och regeringen. Trots att Israels blockad bryter mot internationell rätt och betraktas som olaglig av internationella Röda korset, och trots att den är ett slags kollektiv bestraffning av hela Gazaremsans befolkning (1,6 miljoner människor), fortsätter den israeliska regeringen att upprätthålla blockaden, med vissa lättnader i fråga om antal och kvantitet av tillåtna varor som får föras in och ut ur Gaza.

Israels armé har fört två krig mot Hamas – det första var ”Operation Gjutet bly”, som pågick från den 27 december 2008 till den 17 januari 2009, och det andra var ”Operation Försvarspelare”, mellan den 14 och den 22 november 2012.

De uttalade målen med dessa två krig var att förstöra tunnlarna under gränsen mellan Gaza och Egypten, som användes för att smuggla vapen, samt tunneln under gränsen mellan Gaza och Israel, som misstänktes användas av Hamas och andra militära grupperingar i Gaza, antingen för att ta sig in i Israel eller för att föra kidnappade israeliska soldater till Gazaremsan.

Dessa två krig, som följdes av två överenskommelser om vapenvila mellan Israel och Hamas efter egyptisk medling, lyckades varken förstöra tunnlarna eller stoppa avfyrandet av hemgjorda missiler från Gaza mot städer i södra Israel.

Den 8 juli 2014, efter ömsesidig eldgivning och missiler mellan Hamas och Israel, inledde den israeliska armén en omfattande militär operation, ”Den skyddande eggen”, mot Hamas och palestinska Islamiska Jihad på Gazaremsan, en operation som fortfarande pågår. Enligt beräkningar har Israels armé släppt tiotusen ton sprängmedel över Gaza under de tjugofem dagar som kriget har pågått. Enligt flera internationella, trovärdiga rapporter från internationella Röda korset, FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA) och FN, har Israels pågående upptrappning överträtt gränserna för och brutit reglerna i internationell rätt genom att riktas mot civilpersoner, sjukhus, moskéer, kyrkor, FN-kontor, FN-fordon och FN-skolor, samt många platser som var fulla av civila och oskyldiga människor, bland annat barn, kvinnor och äldre, som inte hade något med motståndsrörelsen eller några militära grupperingar att göra.

Hittills har Israels upptrappning, där man använder sig av alla typer av vapen från luft, hav och land, resulterat i 1 400 dödsoffer, varav över 1 000 är oskyldiga människor och civila, och 300 dessutom under nio år gamla. Dessutom har 7 000 personer sårats, 7 000 bostäder totalförstörts och 30 000 delvis förstörts. Tre skolor och fem sjukhus var direkta mål för israelisk granateld, vilket ledde till att många barn, kvinnor och oskyldiga blev dödade, eftersom de hade tvingats att bo i UNRWA-skolor sedan deras hem hade demolerats.

Kontexten för den pågående upptrappningen skiljer sig mycket från kontexten för de två tidigare krigen. Såväl Hamas som Israel har sina egna bedömningar som kan utgöra ett incitament för vardera parten att fortsätta upptrappningen.

För Hamas del handlar det om att organisationen har befunnit sig i en mycket djup politisk och ekonomisk kris sedan den 3 juli 2013, då den tidigare egyptiska presidenten Muhammad Mursi avsattes. Mursi betraktades som en av Hamas främsta allierade, medan den nya regimen i Kairo inledde en omfattande kampanj mot Hamas och förstörde alla tunnlar under gränsen mellan Gaza och Sinai. Detta innebar att Hamas förlorade sin viktigaste källa till finansiering. Under de senaste fem månaderna har Hamas inte kunnat betala sina 50 000 anställdas löner.

Hamas och den palestinska myndigheten undertecknade ett förlikningsavtal den 23 april, vilket innebar att Hamas lämnade ifrån sig styret av Gazaremsan till den koalitionsregering som bildades i enlighet med avtalet. Hamas hoppades att detta ska hjälpa dem ur den ekonomiska krisen och återupprätta relationerna med den nya regimen i Kairo, vilket kommer att leda till att Rafahövergången mellan Gaza och Egypten öppnas igen. Rafahövergången är den enda vägen ut för personer som tillhör Hamas.

För Israels del är situationen den att den israeliska regeringen omedelbart underkände förlikningsavtalet mellan Hamas och den palestinska myndigheten och tydligt tillkännagav att man inte tänker erkänna eller ha något samröre med den koalitionsregering som bildades i kraft av detta avtal. Trots överenskommelsen om vapenvila mellan Israel och Hamas, som undertecknades i december 2012 efter medling av den avsatte presidenten Muhammad Mursi, och trots den nya koalitionsregeringen som bildades i kraft av förlikningsavtalet, har de hemgjorda missilerna fortsatt att avfyras från Gaza till Israel. Israel menade att Hamas bar ansvaret för att missiler fortsatte att avfyras, eftersom man ansåg att Hamas var de verkliga styresmännen på Gazaremsan. Således rättfärdigar den israeliska regeringen sitt pågående anfallskrig mot Gaza med att målet är förstöra alla tunnlar som Hamas och andra militära grupperingar ska ha grävt under gränsen mellan Gaza och Israel och att oskadliggöra Hamas missilkapacitet. Den israeliska armén menar att alla dessa handlingar ingår i Israels rätt att försvara sig.

Utöver de uttalade motiven finns det dock andra, förtäckta motiv hos både Hamas och Israel. Israel räknar med att Hamas befinner sig i en mycket djup kris och att Hamas har mycket begränsade möjligheter att återupprätta sin militära kapacitet, eftersom tunnlarna under gränsen mellan Gaza och Sinai är förstörda. Samtidigt har Israel för avsikt att omintetgöra förlikningen mellan Hamas och den palestinska myndigheten. Det innebär att splittringen bland palestinierna kommer att bestå, vilket gagnar Israels strategiska mål och intressen.

Å andra sidan hävdar Hamas bestämt att det var Israel som inledde upptrappningen, men att man räknar med att Hamas kommer att tvingas att följa med i upptrappningen på grund av frustrationen över framtidsutsikterna för koalitionsregeringen, som varken har betalat de regeringsanställdas utstående löner eller öppnat Rafahövergången till Egypten. Under dessa ogynnsamma förhållanden för Hamas tvingades man använda sin huvudsakliga kompetens, nämligen förmågan att destabilisera situationen. Detta har ett tredelat syfte: att bevisa att Hamas fortfarande är en central aktör i regionen, att förnya den tidigare överenskommelsen om vapenvila med Egyptens nyvalde president, Abdul Fatah al-Sisi, och att öka Hamas popularitet i Palestina och ute i Europa genom att visa att man fortfarande utgör motståndsrörelsen.

Den pågående upptrappningen har fått förödande följder för de 1,6 miljoner människorna i Gaza. Utöver alla dödade och sårade och alla som har fått sina hem förstörda har över 400 000 människor lämnat sina bostäder på grund av ödeläggelsen eller för att de befinner sig nära gränsområdet. Gazas enda elkraftverk fungerar inte längre, vilket innebär att Gaza har varit helt mörklagt de senaste åtta dagarna. Inte heller vattenpumpar och avloppsreningsanläggningar fungerar, på grund av brist på bränsle och elektricitet. Människor har tvingats att stanna inne i sina hem i tjugofem dagar, det finns inga riskfria platser på Gazaremsan och det är mycket farligt att gå utomhus. Det israeliska luftvapnet skjuter på alla som lämnar sin bostad efter klockan nio på kvällen. Folk har inte längre några kontanter och kan inte gå till banken, eftersom de då kommer att bli beskjutna och eftersom bankerna inte fungerar. Grönsaker och andra basvaror har blivit tre till fyra gånger dyrare på grund av den svåra bristen på sådana.

Ännu mer smärtsamt är när den israeliska armén – med hjälp av en liten varningsbomb – förvarnar en palestinsk familj om att deras hem kommer att förintas av en mycket stor bomb och de bara har 50 till 100 sekunder på sig att lämna sitt hem med alla dokument, papper och familjemedlemmar. Problemet är att det finns människor som bor fem eller sex trappor upp och att det inte finns någon elektricitet, så de kan inte använda hissen för att ta sig ner och fly från byggnaden. De försöker därför ta sig ner på bottenvåningen via trapporna och fly, men de hinner inte ner ända från femte våningen. Faktum är att sjuttio palestinska familjer har hittats döda under spillrorna från sitt hus då de har försökt komma undan.

Vi dör hundra gånger om dagen, medan vi sitter hemma i beckmörkret och hör oväsendet från bomberna och granatelden, vi som inte var målet. När granatelden blir mer aggressiv om nätterna känner man hur tiden går väldigt långsamt. Vi håller på att bli galna, de skjuter på allt och överallt från hav, luft och land på samma gång, man vet aldrig vem som var målet och vem som blir nästa mål, efter varje missil och granat känner man på sitt huvud och sin kropp för att kontrollera att man fortfarande lever, det är förkrossande att stå där maktlös inför sin familj, man är INGENTING, man kan inte göra någonting, absolut ingenting. Alla ens tankar och all ens energi är inriktade på vem som kommer att dö först, man själv, ens son, ens hustru, och så inser man att det kanske vore bättre och mindre smärtsamt för alla om man bara dog tillsammans, för man älskar dem, man vill inte att de ska lida när man är borta och man vill inte själv leva när de är borta. En liten stund vill man vara realistisk, när man börjar diskutera med sin son och sin hustru: Okej, nu får vi vara praktiska och realistiska, HÖR NI, det här är ett riktigt krig, ingen är immun och det finns inga riskfria platser, vi måste vara realistiska. Hör ni, jag har lite kontanter i kassaskåpet på mitt kontor. Snälla, var starka tills vi har genomlidit den här dagen som en hel familj eller med några färre familjemedlemmar.

Jag är femtiotvå år gammal, jag är gift och har två underbara söner, Salam som är tjugotvå år gammal och Nour som är sexton, och jag har ägnat trettio år åt att verka för fred och tolerans i mitt samhälle och i regionen. Jag tror att jag har rätt att ställa den stora frågan: Tre krig på sju år har inte löst något – varför kan de inte för en gångs skull försöka med det andra alternativet?

Omar Shaban

Översättning: Helena Hansson

ÄMNET

Utöver de uttalade motiven bakom kriget i Gaza finns det andra, förtäckta motiv hos både Hamas och Israel, skriver Omar Shaban och ställer frågan: Tre krig på sju år har inte löst något – varför kan de inte för en gångs skull försöka med det andra alternativet?

SKRIBENTEN

Omar Shaban, 52, är ekonom och grundade 2007 den palestinska tankesmedjan Pal-Think for Strategic Studies. Han föddes i en palestinsk flyktingfamilj och växte upp i Gaza. Omar Shaban är också grundare av Amnesty Internationals palestinska avdelning. Bor och lever i Gaza. Texten, som skrevs i fredags, är skriven exklusivt för GP Kultur.

Mest läst