Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Om att inte räknas

    litteratur: I Ninni Holmqvists roman kommer en stadsjeep med färgade rutor och hämtar kvinnor över 50 och män över 60 som inte har barn. De umbärliga.
    De förs till reservbanksenheten för biologiskt material för att användas till experiment och transplantationer och bli till nytta för samhället.
    - Det finns ett hysteriskt nyttotänkande idag, där allt mäts i pengar och nyttighet. Särskilt så här i valtider, då finns det ännu mindre av visionstänkande, fast det borde vara tvärtom säger Ninni Holmqvist när jag möter henne. Nästa vecka kommer hennes första roman, Enhet, ut.

    På Cecils konditori i Skurup är vi de enda gästerna, förutom en massa sötsugna getingar som ivrigt surrar omkring. Ninni Holmqvist viftar förskräckt efter dem och vill definitivt inte ha något kaffebröd. Den vänliga expediten sätter på nytt kaffe och vi slår oss ned i de bruna stolarna. På väggarna hänger gamla reklamskyltar för Ekströms jästmjöl och Marsán. Inte en caffé latte så långt ögat kan nå. Ninni Holmqvist handlar bröd här ibland. Själv bor hon någon mil härifrån i byn Katslösa tillsammans med fyra katter. Där har hon bott i sex och ett halvt år nu och det har varit en bidragande orsak till att det blev en roman den här gången. Hon har tidigare skrivit noveller.
    - Förhållandena har också varit mer gynnsamma de senaste åren. Jag har flyttat ganska ofta och långa perioder har jag inte vetat hur jag skulle få ihop det ekonomiskt. Ett novellutkast kan man få fram på en vecka eller två, men ett romanutkast tål inte flera månader där jag inte hinner jobba, säger hon.
    Det som fick henne att börja skriva en roman var att hon blev trött på den ständiga frågan om varför hon skrev noveller.
    - Jag blev faktiskt arg, här skriver man något under flera år som man tycker handlar om något och sedan pratas det mest om att det är en novellsamling och bara i andra hand om stil och innehåll. Det är sällan författare som alltid skriver romaner får frågan "Varför skriver du romaner?".
    Det här var bränslet. Men den viktigaste orsaken, menar hon, är att hon helt enkelt blivit mer "långrandig". Berättelserna har fått breda ut sig mer.

    När Ninni Holmqvist närmade sig 45-årsåldern, och det började bli för sent för egna barn, tyckte hon sig märka en förändring i omgivningen.
    - Som barnlös och medelålders ses man lite över axeln, det är ofta väldigt subtilt, man kan inte riktigt ta på det, som det ofta är när man blir marginaliserad. Man kan få underliga kommentarer ibland. Människor som inte har barn och kanske lever ensamma blir ofta betraktade som kufar. "Häxan i det lilla huset" eller "The mad cat woman", som en kompis kallar mig, säger hon och skrattar. Det är ju inte illa menat, men det kan bli för många kommentarer.
    Hon säger att en del av den här känslan kanske kommer inifrån, men frågan är om det är egna känslor från grunden.

    Bland de här tankarna på att inte riktigt räknas dök ordet umbärlig upp.
    - Det var väldigt personligt då. Jag tänkte "men jag är ju helt umbärlig, det är ingen som behöver mig och jag har dessutom ett yrke där ingen märker om jag är på jobbet. Och inte är jag nyttig för samhället heller, tjänar väldigt lite pengar, betalar lite skatt, och tar inte hand om människor i mitt yrke."
    En kväll när hon skulle skriva en novell - hon hade tackat jag till att medverka i en antologi och deadline närmade sig - såg hon en scen framför sig där huvudpersonen har hamnat på ett ställe, en hotellrumsliknande miljö, för att hon är en umbärlig människa och nu ska dra sitt strå till samhällsstacken.
    - Och så kom den här meningen "Det var bekvämare än jag kunnat föreställa mig". Det är ofta så det börjar för mig. Jag kan få en bild men det händer ingenting förrän jag får en mening.
    Resultatet blev till en lång novell, men efter en tid började hon känna att det fanns mer i berättelsen.
    - Jag var inte färdig, jag ville veta vad som hände.

    Enhet är en mörk historia där människor cyniskt sorteras in i umbärliga och behövda, en sorglig framtidsbild.- Jag får väl tillstå att jag gråtit en skvätt då och då, pinsamt berörd av det jag själv skrivit, säger Ninni Holmqvist och skrattar. I synnerhet i efterbearbetningen när jag försökt läsa med en utifrånblick.

    Hon säger att hon skrivit romanen för att bearbeta en massa känslor.
    - Liksom många andra författare skriver jag för att undersöka någonting, och det är nog alltid, i mitt fall åtminstone, någonting i mitt eget psyke. Jag tycker att jag har kunnat penetrera det ganska bra här. Jag har kunnat skilja på vad som är mina egna personliga känslor inför att inte få barn, det som inte är någon annans fel, och vreden för att man inte räknas i samhället som barnlös. Det kunde jag nog inte innan. Då var det bara en stor äcklig gegga av sorg och begynnande bitterhet som jag hoppas jag har kväst.
    Enhet utspelar sig i en nära framtid. Huvudpersonen Dorrit har vuxit upp i en tidsanda som påminner om 70- och 80-talets, när det var viktigt att vara oberoende, att klara sig själv. Dorrit ser det som en förklaring till att hon lever ensam.
    - Det går inte att skylla på någon annan, man har alltid ett val, men visst är det mycket som har ändrat sig i samhället. Självförverkligande och solidaritet som var vanliga ord då används knappt längre. Nu är det familjen som är viktig, alltså, jag tycker ju det är fint med familjer, men alla måste räknas.

    Det tog två-tre år innan romanen var klar. Ninni Holmqvist varvar författandet med översättningar från danska och engelska och arbetar också som handledare på skrivarkurser.
    Själv började hon skriva på allvar först i 30-årsåldern efter att ha studerat och arbetat med lite av varje, bland annat inom vården.
    - Jag har alltid velat skriva, men det var först då som jag tog mig i kragen, och skrivandet tog fart.
    Hon skriver på dator, men gör ofta ett utkast för hand först. Gärna i sängen under duntäcket, det kan bli kallt i det gamla huset.
    När jag undrar var namnet Dorrit kommer ifrån skrattar Ninni Holmqvist och medger att hon faktiskt bytt namn på flera personerna i boken - utom Dorrit.
    - Förläggaren tyckte alla hade typiska romannamn, konstiga namn, men Dorrit kunde jag bara inte ändra, henne hade jag levt så länge med.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.