Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Först i efterhand har Ruin förstått att Olof Palme kombinerade sin förmåga att elda massorna med en egen inneboende blyghet. Allt är inte som det synes vara, skriver Ulf Bjereld professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Bild: Bild: Adam Ihse och Atlantis förlag

Olof Ruin | Mina tretal

Litteraturrecensioner Olof Ruin skildrar en tid som varit men som inte längre är. Hans skarpa penna och hans vemodiga, lätt lakoniska livsglädje är emellertid tidlösa fenomen och gör honom rolig att läsa, anser Ulf Bjereld om memoarboken Mina tretal.

Memoarer

Memoarer

Olof Ruin

Mina tretal

Atlantis

Redan på 500-talet f Kr förklarade matematikern och filosofen Pythagoras tretalet för fullkomligt. Mina tretal är också titeln på statsvetaren och samhällsdebattören Olof Ruins memoarbok i vilken han skildrar samtidshistorien genom att lägga ett raster av tretal över sitt liv.

Redan genom att ge ut boken bryter Ruin mot sin egen princip – han har ju tidigare publicerat tre memoarliknande böcker kring sina erfarenheter av tre länder: USA, Finland och Sverige. Tretalsformen blir lite ansträngd, mer ett stängsel än något som befriar berättelsen.

Men Olof Ruin har skådat Sverige och världen i snart 90 år, och inte så sällan glimmar texten till – särskilt i personporträtten. Låt oss för den goda sakens skull anamma Olof Ruins egen tretalsprincip. Här följer ett tretal iakttagelser ur Ruins bok.

Håll fast vid den du är. När förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt lämnade politiken och kort därpå lät sig anställas av Volvo reagerade Olof Ruin starkt. Ruin menade att Feldt sålde sina kunskaper och sitt goda namn för pengar och att han därmed gjorde våld på sig själv: ”Jag kände mig klart besviken över denna marknadsfixering och oförståelse av att låta sitt liv bilda ett konsekvent mönster.” Är det något eftersträvansvärt – att låta sitt liv bilda ett konsekvent mönster? Är det inte ofullkomligheten och därmed också inkonsekvensen som gör oss till människor? Ruins betraktelse över Kjell-Olof Feldt väcker intressanta frågor.

Kreativitetens våndor. Under sin tid som ledarskribent på DN plågades Olof Ruin av chefredaktören Herbert Tingstens effektivitet. Tingsten skrev redan på förmiddagen klart morgondagens ledare och släpade med Olof Ruin till tidig lunch, ofta på Tennstopet. Under lunchen ”sprakade Tingsten av vitalitet och reflekterade över alla dumheter han stött på under morgonens arbete”. Olof Ruin själv plågade sig igenom lunchen, tyngd över insikten att han själv knappt hunnit påbörja arbetet med morgondagens texter.

Närhet och distans. Många har haft uppfattningen att Olof Ruin stod Olof Palme nära. Olof Ruin har varit medlem av Socialdemokraterna i över 50 år (men bekänner att han röstade på Folkpartiet 1976 och på Moderaterna 2006, det sistnämnda beslutet säger han sig ångra). Ruin berättar hur han aldrig kände sig avspänd i Palmes sällskap, utan i stället ofta lite dum när han uppfattade det som att Palme inte lyssnade eller förstod. Först i efterhand har Ruin förstått att Olof Palme kombinerade sin förmåga att elda massorna med en egen inneboende blyghet. Allt är inte som det synes vara.

Det är många män i dessa iakttagelser och det är många män som spelar huvudrollerna i Ruins berättelser. I det avseendet skildrar Ruins bok en tid som varit men som icke längre är. Ruins skarpa penna och hans vemodiga, lätt lakoniska livsglädje är emellertid tidlösa fenomen och gör boken rolig att läsa.

Mest läst