Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Musikern Olle Ljungström har mycket gratis medan konstnären är en baby som sömndrucket vaknat upp, men vet att han är bra. I huset hans har båda rum, och kan inte tänka sig en bättre tillvaro. "Möjligtvis någon form av skogsarbete, två dagar i veckan. Men detta lär nog inte ske."

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Olle bortom bilden av Ljungström

    Apan som liknar dig har varit överallt i vinter. Tanter hälsar på bygden och bilden av honom står inte längre i vägen. Själv drömmer Olle Ljungström om att överraska, i nya steppskor.

    Olle Ljungström glider in från kylan med ett leende. Att han förlagt de nya finhandskarna någonstans på vägen låter han inte förstöra det goda humöret. I stället tjingsar han på teaterchefen och konstaterar att han "satt i rullstol sist" han spelade här på Lorensbergsteatern.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Han häller ned sin gängliga lekamen mitt i mitten på balkongen inne i salongen, låter benen vila över ryggstödet framför och trasslar sig ur halsduken. Bjuder på halstablett.

    Egentligen gillar han inte att åka in till stan, behöver det sällan heller. Han har det bra i villan som rymmer både ateljé och studio och i trädgården utanför växer blommor lite som de vill. Nästan i alla fall, trots kylan har han just dragit igång vårbruket.

    - Ja, faktiskt. Lustigt att du säger det. Jag har fått hjälp med att kapa ned häckar som … upphört vara häckar. De var uppe på fem meter, nu är de typ manshöjd.

    Han trivs ypperligt. Flyttade från mor och far redan som trettonåring och trots att han tycker det låter lite patetisk att tala om att han "vet att jag funnit den rätta" kan han nu för första gången känna att han har ett hem. Han bor i paradiset. Med eftertryck.

    Glädjen, och förvåningen, han kände när han återvände till musiken som soloartist på Hultsfredsfestivalen 1992 finns fortfarande där i musiken. Nya plattan Släng in en clown har han lekt fram tillsammans med Torsten Larsson, som han började samarbeta med på förra plattan Sju.

    - När låtarna börjar ta form, när man blir överraskad och tänker att det här blir mycket bättre än jag kunnat tro, då blir jag väldigt glad. Jag är som ett nyfiket öppna julklappar-barn.

    Måttligt blygsam tycker han skivan är det bästa som händer just nu, inom hans lilla nisch. Och att en distad akustisk gitarr är det hårdaste som finns, "anser vän av exakt ordning".

    Olle Ljungström har tidigare sagt att han inte behöver mer uppmärksamhet, men i stället för ljusskygg isolering ställde han upp i tv-programmet Så mycket bättre.

    - Ja … säger han och skrattar skevt. Men det ångrar jag verkligen inte, vi hade väldigt kul. Om det märks så är det sant.

    Hans väska börjar kvacka och han gräver fram mobilen, "trodde jag stängt av …"

    Det blev bra möten, inte minst med Magnus Uggla som han inte trodde han skulle tåla ("går runt och tuggar tuggummi, är kaxig och ser ut som en mikrofon med sin lilla boll på huvudet") som han numera betraktar som en jättegod vän.

    - Jag börjar till och med gilla hans låtar …

    Nya fans har han fått på kuppen, unga som fallit för Darins version av En apa som liknar dig och äldre genom just Ugglas tolkning av Jag och min far.

    Blivit kändis. På ett helt annat sätt än någonsin tidigare. I matbutiken hemma går samlingsskivan från tv-programmet på repeat och folk sneglar. Vågar någon bryta isen och gå fram samlas snart ett litet stim runt honom.

    - Nyss kom det fram två kvinnor i kanske 70-årsåldern som sa "Du var så bra". Och det är fantastiskt, jag tycker det är helt underbart.

    Han plockar fram en clementin för att något dämpa blodsockerfallet och gissar att damerna nog inte visste vem han var innan. Skönt för en som är van vid förutfattade meningar om en skum "bökknarkarstockholmarlitteraturfjolla" som förväntas göra eller säga både ditt och datt.

    Att försöka ändra på den bilden är ingen idé, menar han.

    - Jag har aldrig ens försökt. Mitt liv är så bedrövligt så att ens försöka snygga till det är en omöjlig uppgift, säger han med ett fniss, väl medveten om att det går på tvärs mot paradistillvaron han precis beskrivit.

    De där avigsidorna har han pratat färdigt om, det har gjorts en film och skrivits en bok och nu får det vara nog.

    Att han ibland skojar och skarvar lite med sanningen tycker han är så uppenbart att ingen borde kunna missförstå för "ibland är Tore Modéen och de svartvita gubbarna kul, för det mesta inte".

    Han tycker inte heller bilden av honom stått i vägen för det han vill säga med sin musik. Även om ordvändningarna i hans texter öppnar för tolkningar menar han att han är rätt konventionell. Han skriver om kärlek, han skriver fort och oftast för hand.

    - Jag tror att jag har ett existentialistiskt förhållningssätt till olika saker, det är det jag skriver om. Men det ska ju vara möjligt att begripa.

    Sist han gav konsert här på Lorensberg satt han som sagt i rullstol efter att ha brutit båda fötterna. Det hindrade inte showmannen i honom från att titta fram.

    - Ja, jag försökte dansa, säger han med ett skratt. Det var ju jäkligt svårt …

    Att turnépremiärens publik är sittande bryr han sig inte om, gör samma sak var han än är. Men med åren har han utvecklats till en scenperson som kanske går upp och ställer sig på högtalarna, eller kanske inte.

    Snarare involverar scendröm ett par steppskor han fått av flickvännen.

    - Den bästa julklapp jag varit med om, de är så fina. Tyvärr kan jag ju inte steppa men det skulle vara så otroligt oväntat om jag plötsligt skulle … säger han och börjar sittdansande nynna på I'm singin' in the rain.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.