Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Ingvar Svensson/SCANPIX

Oljebrist tvingar oss att överge tillväxtsamhället

Debatt Inte ens den uppblossande klimatdebatten har rubbat etablissemangets övertygelse om att den ekonomiska tillväxten kan fortsätta som förr. Men nedgången i oljeproduktionen kommer att drabba oss långt före klimatförändringarna. Då behövs en snabb omställning av samhället, skriver Gunnar Lindstedt, journalist och författare i den andra delen av GP Debatts julserie.

Höstens budskap från riksbankchefen Stefan Ingves och andra i maktens korridorer har låtit ungefär så här: Det tar några år, men sedan är tillväxten tillbaka på normal nivå igen. Och fram till dess kan hjulen hållas igång med gigantiska lån och subventioner. Dessa stödåtgärder har räddat oss från en ny 1930-talsdepression.

Inte ens den uppblossande klimatdebatten har rubbat etablissemangets övertygelse om att den ekonomiska tillväxten kan fortsätta som förr. Numera säger sig alla politiker vara miljövänner, men å andra sidan har hotet mot miljön reducerats till en fråga om – ny teknik.

Dagens Industri beskrev följaktligen klimatmötet i Köpenhamn som ett möte där ”olika teknikslag ska vägas mot varandra”. Kina säger öppet att ingen miljöhänsyn får hindra landets ekonomiska tillväxt.

Europa och USA har egentligen samma uppfattning, men blandar bort korten med uppfinningsrika system för handel med utsläppsrätter, så att de kan fortsätta utsläppen i den rika världen mot att betala för koldioxidsänkande åtgärder i den fattiga världen (vilket samtidigt ger möjligheter att tjäna pengar på att sälja ny teknik).

På så sätt hoppas man att det senaste århundradets fantastiska ekonomiska utveckling även ska kunna fortsätta under 2000-talet. Dagens Industri jämför med den optimistiska anda som rådde under industrialismens barndom: ”det sena 1800-talet går igen”, skriver tidningen den 7 december 1991.

Påtaglig resursbrist

Skillnaderna mellan då och nu är dock uppenbara. I början av 1900-talet var världens befolkning ännu inte större än drygt en miljard människor, mot över sex miljarder i dag. Då fanns gott om billig energi – olja – och outnyttjad jordbruksmark som kunde tas i bruk. Naturen klarade ännu att ta hand om de ökande utsläppen av industriavfall (inklusive koldioxid).

Nu i början av 2000-talet står vi däremot med en situation där resursbristen är påtaglig. Vatten, jordbruksmark, råvaror och inte minst energi är på upphällningen, samtidigt som naturens förmåga att ta hand om avfall och klimatutsläpp nått sin gräns. Medan 1900-talet präglades av ohämmad expansion kommer 2000-talet att formas av ekologiska gränser och krympande resurser.

Energi är grunden för all tillväxt. Billig olja har under efterkrigstiden möjliggjort bygget av välfärdssamhället och det finns ett tydligt samband mellan ökad oljekonsumtion och BNP-tillväxt.

Många befarar att vi står inför ”peak oil”

Sedan 1950-talet har konsumtionen av olja i världen åttadubblats, från 10 till 85 miljoner fat per dag. Olja är nu grunden för det mesta som omger oss. Vår mat framställs med hjälp av olja, material som förpackningar och plaster är olja, allt fler komponenter i bilar baseras på olja, transporterna i samhället drivs till 95 procent av olja. Under det senaste århundradet har världen vant sig vid att varje år kunna öka oljeförbrukningen med ett par procent.

Vad som hänt sedan 2005 är dock att världens oljeproduktion slutat växa. Sedan dess har produktionen legat på ungefär 85 miljoner fat per dag. Många befarar nu att vi står inför ”peak oil”, den vändpunkt då oljeproduktionen i världen börjar minska. Alla oljefält når förr eller senare en nedgångsfas då produktionen minskar och oljefältet sinar. Så länge vi kunnat ersätta dessa sinande oljefält med nya fyndigheter har världsproduktionen ändå kunnat öka. Sedan flera decennier minskar dock storleken på de nya oljefynden och därför har det blivit allt svårare att sätta tillräckligt mycket ny olja i produktion.

Många ekonomer hoppas fortfarande att lagen om tillgång och efterfrågan kommer att lösa problemet. Under 2000-talets första decennium ökade efterfrågan på olja kraftigt, vilket fick till följd att oljepriset sjufaldigades från 20 dollar till 147 dollar per fat sommaren 2008.

Subventionerad oljeförbrukning

Men prisökningarna har vare sig givit mer produktion eller dämpat efterfrågan särskilt mycket. Oljeproduktionen slutade i stället växa 2005, och oljepriset tredubblades fram till 2008. Men konsumtionen fortsatte ändå att öka. En orsak är att många länder subventionerar sin oljeförbrukning, och det absurda är att ett allt högre oljepris givit de oljeproducerade länderna inom Opec stora statsinkomster så att de kan stimulera sin egen oljeanvändning ännu mer. Opec-länderna tillsammans med Ryssland och Mexico konsumerar i dag själva 13 miljoner fat olja per dag, vilket gör dem till näst största oljeförbrukare efter USA (som konsumerar 19 miljoner fat per dag).

Den ekonomiska kris som drabbade världen 2008 fick oljekonsumtionen att tillfälligt sjunka, men efter bara några månader började länder som Kina att öka sin import igen. Oljepriset dök först till 34 dollar men har sedan snabbt återhämtat sig till cirka 75 dollar per fat, trots att världsekonomin ännu går på sparlåga. Om ekonomin tar fart igen är risken uppenbar att oljepriset snabbt stiger och att världen drabbas av en ny oljechock. En trolig utveckling är därför att den ekonomiska tillväxten stoppas när oljepriset ständigt stiger till nya höjder.

Krympande ekonomi att vänta

Den tilltagande bristen på olja kommer knappast att kunna avhjälpas med förnyelsebara energikällor. Produktionen av biobränslen motsvara i dag någon miljon oljefat per dag, men störningarna i världens matproduktion har redan blivit stora. Vi går därför mot en framtid där bristen på energi gör att vi måste anpassa oss till en krympande ekonomi. Den stora utmaningen blir att ställa om det ekonomiska systemet så att vi dämpar användningen av naturens resurser. Det går även på tvärs mot den gängse bilden av tillväxt; att vi ständigt konsumerar mer, snabbare byter platt-teve, skaffar ännu en bil, åker på semester till Thailand eller äter allt mer nötkött som antingen importerats eller kommer från djur som fötts upp på importerat foder.

När oljepriset stiger kommer inte globaliseringen att kunna fortsätta, eftersom transporterna blir för dyra. Redan under 2008 gjorde oljepriset transporter olönsamma. Inte heller privatbilismen kan fortsätta. I dag bygger vi in behovet av privat bil i utformningen av samhället. Medan stadskärnorna tillåts förfalla byggs nya köpcentrum på prima åkermark i städernas utkanter, dit man kommer med bil. Förortsområden byggs allt längre bort och långpendling för att få jobb anses allt mer självklart.

Inom en snar framtid kommer vi tvingas att tänka om. Nedgången i oljeproduktionen kommer att drabba oss långt före klimatförändringarna. Då behövs en snabb omställning av samhället i stil med den krigsmobilisering som många länder genomförde inför andra världskriget. Staten kommer att bli ett nödvändigt verktyg, men risken är att politikerna nu bränner alla pengar i olika stödprogram för att hålla gårdagens finansiella strukturer under armarna.

Gunnar Lindstedt

journalist och författare

Bild - 2

Ålder: 57

Bor: Stockholm och Sörmland

Yrke: journalist och författare till bland annat böckerna Olja och Svart jord.

Mest läst