Olav H Hauge (1908–1994) är i Sverige mest en författarnas författare. I Norge hålls han av både kolleger och vanligt boksynt folk som en av de stora.
Bilden av Hauge har idealtypiska drag. Som självlärd och sträng lyriker håller han sig på behörigt avstånd från den litterära offentlighetens Oslo och Bergen och odlar sina äpplen i Ulvik i Hardanger mellan fjäll och fjord. Det viktigaste i livet skriver han med ett kinesiskt ordspråk är en trädgård och en boksamling. Äppelodlingen hade han ärvt av sin far och det arbetet utgjorde hans försörjning genom hela livet. Bakom Hauges nu på svenska utgivna Dagbok 1924–1994 står också konstnären Bodil Cappelen som efter lång prövotid blev hans hustru. Det var hon som efter hans död upptäckte denna rikedom i ett skåp. 84 volymer låg där som år 2000 kom att presenteras i sin helhet. Det blev 3 700 boksidor i fem band och de hör till genrens stora märkvärdigheter. I klass med Kafkas, Sylvia Plaths och Victoria Benedictssons om än med helt annat fokus.
I dagboken blir ett livslångt läsande på största existentiella allvar diskuterat, kommenterat och mestadels generöst värderat. Denna livsläsning är huvudsaken. Men där skildras också en stor trasighet och återkommande prövningar och omprövningar. Dagboken släpper varken författaren eller hans böcker ur sikte.
Den svenska utgåvan verkar vara välbetänkt och välgjord i sina omfattande strykningar: 3 700 sidor har blivit 335. Men vilka sidor!
Jag ser att Carl-Göran Ekerwald har varit Lars Molin behjälplig i redigeringen. Hans överblick borgar för kompetent hantering. Och själva urvalet är gjort av den bäst lämpade, Bodil Cappelen.
Det som lämnas över till oss är ett kraftpaket av tankar, erfarenheter, visdom, glädje och svärta. Allt skrivet utan självbelåtet koketteri men också utan falsk ödmjukhet.
Den 25 maj 1974 skriver han på sidan 252: ”Ser att jag började med dagboken för över 40 år sedan, uppe i 42 böcker; inte mycket för så många år. De är för övrigt helt värdelösa, som litteratur betraktat.”
Nej! Inte ens som det vill man svara.
Utan meningslösa intimiteter men genom tydligt klarspråk tar vi del av Hauges vardag bland böcker, äpplen, väderleksrapporter och under självrannsakan. Han delger oss sina synpunkter på den dagliga läsningen. Han är närvarande om än inte samtida med ”världslitteraturen” och realistiskt pessimistisk om det vi kallar utveckling.
Men om diktaren med den särskilda kunskapen, sjukdomens extas, det han kallar ”diamantdrömmen”, lämnar han vittnesbörd som river sönder vardagen. Andra har utförligt redovisat hans sjukdomsberättelse. Utanför det privata har den starkt intresse för den som vill läsa Hauge förbi behandling och gamla dagars mentalsjukvård och försöka förstå den befrielse som också kunde paras med åren under tvångsvård.
För dessa motsägelser har Staffan Söderblom, en av Haugeläsarna, skarp blick och vacker förståelse. Jag syftar på hur han läser Hauge i sin genomreflekterade bok Och jag var länge död (2006). Den vägen kommer han åt det han kallar det ambivalenta i författarskapet.
Det kan verkligen sägas att Dagbok fördjupar läsningen av Hauges lyrik. Synpunkten är trivial men bör betänkas när det kommer till diskussion om författarskapsanalyser.
I Dagboken ligger ådern öppen för den som vill se hur extas, trance och överjordisk brännande rikedom ligger granne med katatonisk frånvaro och årslånga depressioner. Hauges diktsamlingar är i tid, om än inte i öppna motiv och teman, nära förbundna med hans schizoida sjukdomsperioder. Där finns i Dagbok några märkliga, skakande och samtidigt befriande skildringar av hur tillstånden kunde te sig. Benådade tillstånd av ogrumlad lycka och upplevelseintensitet. Inte konstigt om han ville hålla dem för sig själv. Jag läser de styckena med oblyg lust. De vidgar människokunskap och ger rika associationer.
Men dessa partier är på inget sätt en huvudsak i dagboken. Först och främst är den en lågmäld och ändå hög visa om insikter och upplevelser från en som redan som tonåring började leva sitt liv i litteraturen.
Hauges författarskap står förstås som andras under påverkan. Men det tycks vara obekymrat om strategier på det litterära fältet. Söderblom håller fram det så att säga oundvikliga i Hauges gärning. Författaren hamnar i himlarna och i de grottor han talar om. Där är skönheten fasansfull liksom förtvivlan förunderlig och där är jordmånen för dikt nästan bara alltför gynnsam. Där finns varken beklagan eller befrielse i hans vandringsdrama.
Författaren är samtida med det förflutna, umgås med klassikerna, hälsar på dem som på nära vänner och talar oavbrutet med idolerna som lika gärna kan kallas inneboende eller nära fränder. Där är Emily Dickinson. Hölderlin, de klassiska kinesiska diktarna, Goethe, Emerson Thoreau, Yeats, Brecht bland många andra. De svenska är få men starka. Han återkommer ständigt till Vilhelm Ekelund, häpen över att denne inte är mer central i vår litteraturkultur.
Och så är det förstås äpplena. Favoriterna heter Gravenstein, Prins och Filippa.
Estetisk tidsanda, konjunkturer och perioder är inget som begränsar Hauges syn och samtal. Grottorna är djupare än så. Diamanten skär obevekligt och klassiker värderas efter hans eget livsmått. Där samlas de in i en international – alla valfränderna.
Ett fint miniatyrporträtt av Hauge tecknar Claes Hylinger i Färdaminnen (1973). När de två skiljs efter ett par dagars samtal där Hauges förkylning något hämmat samvaron säger Hauge vid busshållplatsen: ”Du er den fyrste svenske forfatter eg har snakket med.”
Nu kan vi ”snakke” med Hauge tack vare Molins utgåva.
.
Fotnot. Nyss kom en samling dikter av Hauge i översättning och med initierad inledning av Görgen Antonsson. Ett läckert litet häfte fyllt av livs levande ögonblick. Gängelstrån är titeln och Ellerström gav ut.
.
Ämnet
Olav Håkonson Hauge (1908–1994) var en norsk författare, äppelodlare till yrket. Han är relativt okänd i Sverige men hålls i Norge som en av de stora.
Skribenten
Tomas Forser är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Svante Nordins biografi Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament.
