Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Oinformerad ateistisk debatt

Med Reason, faith and revolution försöker den marxistiska litteraturvetaren Terry Eagleton vidga diskussionen om religion. En välinformerad bok som strävar efter att vi troende skall bli mer trogna vår tro och att ateisterna skall bli bättre ateister, skriver Ola Sigurdson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Säg att man är intresserad av att försöka förstå sambandet mellan religion och våld. Eller varför religion plötsligt spelar en så stor roll i samtiden att filosofer, sociologer och teologer har börjat tala om religionens återkomst. Eller om det till och med ligger något i de olika religionernas anspråk på tolkning av livet - eller inte. Då blir det förmodligen en angelägenhet att försöka skaffa sig en välgrundad bild av olika religioner: deras historia, deras lära, deras sociala form, deras föreställning om relationen mellan religion och politik.

När jag läser nyateistiska författare som Richard Dawkins, Daniel Dennett eller Christopher Hitchens blir jag bekymrad. Inte så mycket på grund av deras ateism eller deras viktiga påpekande att många tokiga föreställningar och våldsamheter kan återfinnas i religionens värld - som teolog får man sin dagliga dos av detta - men för deras onyanserade hållning. Deras okunnighet om det fenomen de gör anspråk på att beskriva förvandlar deras böcker till exempelsamlingar på religiösa bestialiteter. Problemet med exempelsamlingar är inte att de är osanna, men att sådana förmodligen skulle kunna skrivas om i stort sett varje mänskligt fenomen: nationalism, fotboll eller vetenskap. Listan kan bli lång. Det blir, vilket den marxistiske litteraturvetaren Terry Eagleton konstaterar i sin bok om den nyateistiska debatten, som att förkasta feminismen på grund av Clint Eastwoods åsikter om den.
Eagleton skriver utifrån en uttalat agnostisk ståndpunkt. Det betyder inte att han är religiöst oskyldig; uppvuxen som katolik i Salford kom han till Cambridge beredd att kasta allt överbord men överraskades av reformerna i samband med Andra Vatikankonciliet i mitten av 1960-talet liksom av några politiskt radikala dominikanerbröder. Hans primära teoretiska instrument blev emellertid marxismen - som han behållit även när den inte längre tillhör det akademiska modet - och han engagerade sig i diverse mer eller mindre obskyra vänsterrörelser. Poängen med boken är relativt enkel: att det är mer ärligt att kritisera det man vänder sig emot i dess bästa snarare än dess värsta gestalt liksom att vänstern faktiskt kan lära sig ett och annat om mänsklig befrielse av religion.

Även om Eagleton inte för en sekund förnekar alla hemskheter som uträttats i religionens namn visar han att det hela inte är så enkelt. Till att börja med är det en central dimension av den kristna läran - som Eagleton anser är det enda han kan uttala sig om med någon kompetens - att Gud identifierar sig med bilden av en torterad och avrättad brottsling, nämligen Jesus på korset. Detta ger en revolutionär impuls som visserligen inte alltid har slagit ut i full blom (för att uttrycka det milt) men som ändå varit central för mänsklig befrielse. Guds kärlek till människan är inte en privat känsla utan en social handling av solidaritet. Det är möjligt, menar Eagleton, att vad kristendomen hävdar inte är sant. Men det är åtminstone inte absurt. Någon liknande föreställning om en politik motiverad av kärlek ligger bakom även socialistiska rörelser, eftersom den inte reducerar människan till liberalismens ensamma och oberoende subjekt.

Ett av de grundläggande misstagen som Eagleton tillskriver Dawkins, Dennett och Hitchens - bekvämt förkortade till "Ditchkins" - är att de inte, likt kristendomen, marxismen och psykoanalysen, inser hur akut läget är för mänskligheten. De utgår från en djupt oproblematiserad syn på mänskligt framsteg och vetenskap som tjänar till att legitimera vad Eagleton uppfattar som en självrättfärdig politik. Liberalismen, frikopplad från sitt teologiska ursprung, faller offer för sin egen framstegsmyt. I en av de vändningar som Eagletons bok formligen myllrar av, konstaterar han att den föreställning om Gud som Ditchkins utgår ifrån snarare påminner om Satan än om ett traditionellt gudsbegrepp.
Själv hämtar Eagleton sina teologiska resurser från Thomas av Aquino som bland annat - likt alla andra klassiska teologer - vänt sig emot föreställningen att Gud skulle vara en mer imponerande version av jultomten eller att teologin skulle svara på frågor om hur skapelsen gick till (och alltså vara naturvetenskapen misslyckade kusin). Men orsaken till Ditchkins egendomligt oinformerade gudsbegrepp är inte bara hans eget utan också en slapp kristendom som förrått sitt revolutionära ursprung och fått de belackare den förtjänar. Thomas, däremot, insåg att vi aldrig kan skilja tro och förnuft åt. Också vår rationalitet förutsätter ett engagemang i något som gör att vi också försöker förstå det. Relationen mellan tro och förnuft är således en fråga som inte bara uppkommer inom teologin utan även inom naturvetenskap, politik och så vidare. Vilka är våra utgångspunkter som gör en sak värd att studera överhuvudtaget?

Problemet med Ditchkins, enligt Eagleton, är att han blir den religiösa fundamentalismens sekulära spegelbild. Hans religionskritik träffar endast de värsta avarterna av religion. Kritikens huvudsakliga funktion blir i stället att projicera roten till samtidens våld på "de andra" och därmed undvika frågan om hur västvärldens liberala politik bidrar till våldet genom att sanktionera globala orättvisor. Ditchkins tror på sätt och vis på religionens kraft lika mycket som Bin Ladin utan att sätta in den i sitt sociala sammanhang. Eagletons poäng är att den teologiska traditionen däremot - åtminstone hos Thomas av Aquino - är lika materialistisk som marxismen. Och faktiskt lika religionskritisk.
Reason, faith, and revolution är en välinformerad bok som kryddas av Eagletons syrliga kommentarer om både de nya ateisterna och den samtida kyrkan. En av de välkomna effekterna av boken är att den vill förändra själva utgångspunkten för debatten om religion. Eagleton försöker inte omvända någon, men han strävar efter att vi troende skall bli mer trogna vår tro och att ateisterna skall bli bättre ateister som inte köper sin religionskritik för billigt. Kanske behövs det en agnostiker för att åstadkomma något sådant?
98749.jpg
Mest läst