Oh, helga brott

ANNONS
|

För att undvika eventuella missförstånd kanske det bör sägas med en gång att Reginald Hill skrev den där enastående bästsäljaren i en dröm i mitten av 80-talet. Han vaknade på morgonen med vissheten att han författat en absolut världssuccé, men kunde inte för sitt liv komma på vad den handlade om. Det enda han mindes var de två första meningarna i boken.

- Detta är absolut sant, försäkrar den engelske författaren och citerar inledningen:

Jaysmith favoured the sellable approach. He always shot at the head. (Ungefär: Jaysmith föredrog det säljande tillvägagångssättet att alltid sikta mot huvudet.)

Det är en helt okej början på en bok, tycker Reginald Hill, och han använde den sedan som avstamp för The long kill, en ännu inte svensköversatt thriller om en yrkesmördare.

ANNONS

- De gjorde en amerikansk tv-film av den sedan, så den kan inte ha varit alltför dålig. Men jag undrar ofta. Någonstans därute i cyberspace finns den där bästsäljaren som jag en gång skrev. Den flyter omkring där uppe och jag undrar om den någonsin kommer tillbaka till mig.

Dalziel som en Falstaff

Han har haft stora framgångar med sina underfundiga berättelser om den bildade kriminalkommissarien Peter Pascoe och hans storväxte och oborstade chef Andy Dalziel. Hittills har det blivit ett tjugotal böcker i serien och Reginald Hill har fått flera brittiska utmärkelser. Även i Sverige har han prisats med Kaliberpriset för två romaner, men långt från alla böcker har översatts.

Utgivningen har också gått kräftgång och En dans på rosor som är hans färskaste bok på svenska skrev han redan för 20 år sedan. I den börjar Yorkshirepoliserna utreda huruvida det bara är en slump att så många människor dör i den hängivna rosodlaren Patrick Aldermanns närhet. Även om överintendent Andy Dalziel till stor del befinner sig på konferens är han i högsta grad närvarande i så väl utredningen som i berättelsen. Reginald Hill berättar att han från början tänkte sig Dalziel som en bakgrundsfigur.

- Jag började få brev från hans fans. Folk dyrkade honom. Inte vackre, unge Pascoe, utan den fete Andy Dalziel och även jag blev ganska förtjust i honom. Det är lite som Shakespeares Falstaff, även om jag inte jämför mig med Shakespeare i övrigt. Han skapade denna karaktär som blev större än spelet i vilket han fanns. Han var tvungen att döda honom i slutet.

ANNONS

Kanske går Reginald Hill i liknande tankar. Han jobbar just nu med en ny bok om poliserna i Yorkshire med arbetstiteln The death of Dalziel.

- Folk har frågat hur länge de ska fortsätta och jag har svarat så länge jag gör det. Jag har inte tänkt ta livet av mig och min doktor har inte sagt att jag ska förbereda mig på att dö inom den närmaste framtiden. Så Dalziel kanske överlever. Men man vet aldrig, säger han.

Som att skriva i nedförsbacke

Kriminalromanen är en synnerligen användbar form, tycker Reginald Hill. Han menar att den är litteraturhistoriens mest långlivade och engagerande genre eftersom den lyckas kombinera allvar och underhållning. Och just kring jul finns det ett riktigt stort sug, har han upptäckt. Varje år de senaste jularna har Reginald Hill skrivit en ny novell om Dalziel och Pascoe som publicerats i ett par delar i någon av Storbritanniens större kvällstidningar.

- Det roar mig att tänka på detta paradoxala att i denna tid av god vilja och frid skriver jag kriminalhistorier, eftersom tidningarna vill publicera dem. Men tänker man efter så passar jul för brott. Det är åtminstone i Storbritannien en tid då människor och familjer, som ogillar varandra så mycket att de inte sett varandra på hela året, kommer samman. Ofta i ett litet hus under en dag då allt är stängt. Så det är inte underligt att det då är mer våld i hemmen än någonsin under någon annan dag. Jul är en fantastisk tid för brott!

ANNONS

Reginald Hill är inte typen som sätter sig ned och skriver en bok från första till det sista kapitlet, utan stuvar om en hel del efter hand som historien växer fram. Och han har lätt för att göra en massa annat om han inte disciplinerar sig.

- Jag har lärt mig att aldrig sitta med en blank skärm. Jag måste få något dit även om det slängs när dagen är över. Jag brukar börja dagen med att ta upp det jag skrivit dagen före och redigera det. Det är lite som att börja skriva i nedförsbacke, säger Reginald Hill och ler.

- Jag har en hemlig berättare inom mig och när jag skriver en bok så har redan nästa börjat röra sig i min hjärna. Visserligen är det en blank skärm på datorn från allra första början, men inte en blank skärm här inne, säger han, knackar mot huvudet och tillägger att han oftast skriver det första kapitlet sist.

Tillbaka till rötterna

Han säger att han tänker på sina uppslag och historier som organiska, som grönsaker. Boken är vad som kommer upp i ljuset, men bakom den och dess händelser finns också ett förflutet som kanske inte alltid kommer upp till ytan.

ANNONS

- När jag fått en idé börjar jag omedelbart gå bakåt, se var rötterna hamnar. Varför börjar detta, vad är förbindelserna mellan människor? Vi är alla de vi är i dag utifrån vad som hände i går, förra året, för tjugo år sedan eller tvåhundra år sedan. Detta fascinerar mig.

Därför lägger han ned mycket tid på att låta fantasin spinna vidare bakåt och nysta rätt på alla förgreningarna.

- Jag vet mycket mer om mina karaktärer än läsarna någonsin kommer att göra. Och jag skulle heller inte vilja att de visste, för det skulle tråka ut dem. Men jag måste veta. Så en 400 sidor tjock bok är kanske 650 sidor först och sedan låter jag 250 sidor åka ner i papperskorgen i min dator.

Debuterade vid 34 års ålder

När Reginald Hill blickar bakåt på sitt eget liv kan han konstatera att även om det skulle dröja tills han var 34 år innan han debuterade som författare så har han alltid varit en berättare. Som liten fick han ta stort ansvar för sin fyra år yngre bror och började redan i fem-sex-årsåldern att hitta på historier för honom, ett bra knep för att få lillebror att hålla tyst och sova.

ANNONS

- Men jag upptäckte efter tag att jag var för lyckosam, för om historierna var för intressanta höll de honom vakna i stället för att få honom att somna. Så jag hittade på serier och sa om du somnar nu får du höra fortsättningen i morgon.

Han drar sig till minnes en betydelsefull händelse som la grunden för hans författarskap.

- När jag gick i mellanstadiet berättade en lärare en sak apropå Billböckerna, som jag älskade. Hon sa att författaren fick betalt för att skriva dessa historier. Betalt, miss? Som ett jobb? sa jag. Oja, visst, sa hon. Herregud, då har jag jobbat gratis! Min lillebror har inte betalt mig någonting! Vetskapen att man kan bli en författare och leva på det kom in i min hjärna. Det tog lång tid att bli det, men fanns i bakhuvudet hela tiden. Jag ville skriva och vara en professionell författare.

Vad är ditt förhållande till julen?

Jurga Ivanauskaite, författare, Litauen

Camilla Läckberg, författare, Stockholm

Nina Stemme, operasångerska

fakta

Ålder:

Bor:

Aktuell:

Bonusinfo:

ANNONS