Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Ockupationen gav genklang

I Hamburg diskuteras stadsutveckling intensivt. En fråga som väckt mycket debatt är om det är bra att höjda fastighetsvärden är ett överordnat mål. Kulturskribenten och forskaren Catharina Thörn skriver om rätten till staden.

”Jag gillar den här platsen”, säger Hannah Kowalski och pekar ut med handen över det område där Gängeviertels gård möter sin motsats – den planerade gatan. ”Den är ett så tydligt exempel”, fortsätter hon, ”på staden som en plats för förtätade skillnader.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och jag kan inte annat än att hålla med. Det stycke mark vi står på innehåller den starka kontrasten mellan det välplanerade och exklusiva och den frizon som kultur kan skapa. Och Gängeviertel är en unik plats som skapat huvudbry för Hamburgs politiker. Allt började den 22 augusti 2009. Om man skall vara formell. Egentligen började det tidigare – med en kommun som uppmuntrade konstnärer och ett kommunalägt bolag, IBA, som aktivt använde sig av konst i sin stadsutveckling.

I augusti 2009 hade klistermärken spridits över staden med meddelandet ”Komm in die Gänge”. På utsatt datum anordnades en stor fest i byggnader som stått övergivna i tio års tid och förfallit. Man bjöd in till vernissage i de olika lokalerna och ordnade workshops för barn. På gårdarna bjöds det på grillad mat.

Men det här var inte vilken fest som helst. Det var början på en ockupation som fortfarande pågår. Tolv byggnader har tagits över av konstnärer som kräver att få förvalta husen och göra om dem till kultur- och konstnärshus.

När ockupationen inleddes hade kommunen just sålt byggnaderna till en privat investerare som avsåg att riva allt och bygga nytt. Området där byggnaderna ligger är ett av de mer exklusiva i Hamburg. Här finns höga inglasade kontorshus och varumärken som Gucci och Prada. Och mitt emot Gängeviertel ligger polisstationen.

Det unika med Gängeviertel var att konstnärerna lyckades genomdriva förhandlingar som ledde till att kommunen köpte tillbaka byggnaderna och än så länge får konstnärerna förvalta kvarteret som trots sitt förfall bär spår av ett historiskt Hamburg.

Men Gängeviertel är inte bara ett konstnärsprojekt. Dess medlemmar är kritiska och aktiva mot kommunens stadspolitik som har som mål att höja fastighetsvärdena. I stället vill man peka på ett annat sätt att se på staden och dess utveckling. Som Hannah Kowalski säger: ”Bara för att en aktör kan betala höga hyror är det inte säkert att den är bra för staden.”

Jag tänker på detta när jag sitter på HafenCitys kontor. HafenCity är likt Älvstrandsbolaget i Göteborg ett bolag med ansvar för att utveckla ett hamnområde som i dag har fått samma namn som bolaget. Samma dag som jag anlände skrev Hamburgs största morgontidning Hamburger Abendblatt att HafenCity dras med stora problem. Flera av kontoren och bostäderna i området står tomma. Priserna är helt enkelt för höga. Detta i en stad som har allt för få bostäder.

Detta tycks inte bekymra HafenCitys kommunikationschef Susanne Bühler. Stadsplanering, menar hon, är en långsiktig process som är svår att förstå för lekmän. I stället berättar hon om en stadsplanering som följer handboken i god planering – stegvis exploatering, blandade upplåtelseformer, en mix av kontor och bostäder med publika verksamheter i botten och noggrant planerade offentliga rum.

Likt Älvstrandsbolaget har HafenCity kontroll över all mark och styckar upp delar som säljs till olika investerare som i sin tur bygger. Vi ställer hårda krav, menar Bühler när jag frågar hur de hanterar de privata investerarnas makt. Hon lyfter fram multinationella Unilevers etablering i området som ett exempel. Företaget som äger märken som Knorr, Lipton och Dove och säljer mer än 170 miljarder produkter varje år. En sådan aktör har givetvis mycket att säga till om. Unilever som tidigare hade sitt kontor precis bredvid Gängeviertel ville ha ett stycke attraktiv mark i ett område som skulle exploateras i ett senare skede. HafenCitys motkrav var att företaget också byggde ett bostadshus och att kontoret skulle ha en bottenvåning med publika verksamheter.

När kommunikationschefen beskriver HafenCitys strategier låter de mycket bra, men på promenaden genom området kan jag ändå inte hjälpa att tänka att det känns väldigt tillrättalagt, och precis som artikeln i Hamburger Abendblatt påpekat, står hus tomma och olika affärer i bottenplanet har slagit igen.

Därför beger jag mig till Unilevers kontor – det var ju trots allt ett gott exempel.

Bredvid det gigantiska kontoret, placerat vid vattnet, finns det obligatoriska stadshjulet som även i Hamburg snurrar utan besökare. Men kaféet i Unilevers byggnad är välbesökt och jag går in i vad som ser ut som ett mindre köpcentra. Här finns både spa och en livsmedelsbutik.

Medan jag cirklar runt i livsmedelsbutiken drabbas jag av en overklighetskänsla. Det är till synes en helt vanlig butik, men det är något som inte stämmer. Här finns ovanligt många Knorr-såser men ingen mjölk. Och bara en sorts tvättmedel. Och jag inser plötsligt att alla varor är sådana som säljs av den egna koncernen.

Jag går tillbaka till kaféet där en ung tjej säljer glass – Unilevers – under en stor skylt med rubriken ”Happiness station”.

På vägen tillbaka till stadens centrum passerar jag HafenCitys nya landmärke – en ny konserthall for filharmonikerna. Även om byggnaden inte är klar kan man se att det handlar om spektakulär arkitektur. Ovanpå en gammal lagerbyggnad har en helt ny byggnad av böjt spegelglas lagts till. Förutom konserthall kommer byggnaden att innehålla såväl bostäder som konferensanläggning och hotell. Men projektet är omstritt. Kostnaderna för byggnaden har skjutit i höjden och det första budet på 150 miljoner euro har stigit till 400 miljoner och förväntas landa på 500 miljoner euro. Det är mycket pengar för en kommun som har gjort stora nedskärningar där sammanlagt 500 miljoner euro sparats på offentliga verksamheter.

Tillbaka på Gängeviertel talar konstnärerna om motståndsstrategier. För deras olagliga aktion – att ta ett helt kvarter i besittning – omfamnades av kommunen. Just för att de var konstnärer.

Till och med Richard Florida har fått uttala sig om situationen i Hamburg och gett rådet att man skall lyssna på vad konstnärerna vill. De tillhör trots allt den kreativa klass som kan göra staden mer attraktiv.

Hannah Kowalski vägrar att se sig som del av den kreativa klassen.

”Vi som verkar här är konstnärer”, säger hon ”och vi inser att just nu så lyssnar politiker på konstnärer. Men vi vill ta det utrymmet för att skapa en annan bild av staden.” ”Och”, understryker hon, ”Gängeviertel handlar inte så mycket om själva byggnaderna som om idén. Och idén är att stadens medborgare skall kunna få ta plats i staden och påverka staden på egna villkor – bortom konsumtion och varumärkestänkade. ”Och”, lägger hon till, ”Gängeviertel skulle inte vara den plats den är utan nätverket Rätten till staden. Det ger oss förankring – knyter samman alla de olika grupper som finns i staden som vill se en annan utveckling”.

Också Rätten till staden initierades 2009 inspirerat av den globala rörelsen med samma namn. I dag är det ett nätverk som samlar olika grupper i staden som verkar för en mer rättvis stadsutveckling. Här finner man allt från socialarbetare och lärare till konstnärer, anti-rasister och grupper som verkar i sina egna stadsdelar. Genom nätverket knyts sociala och politiska projekt samman med konstnärliga strategier för stadsutveckling.

Två veckor innan jag anlände till Hamburg hade en stor kongress genomförts som samlade 600 personer, med långväga gäster bland annat från Sydafrikas kåkstäder. I fyra dagar anordnades workshops, seminarier och aktioner. Överallt i Hamburg sitter affischerna kvar. ”Staden tillhör oss alla”. Och när vi skiljs på kvällen utanför Gängeviertel säger Hannah Kowalski: ”Det farliga med HafenCity och IBA är framförallt inte vad de gör utan deras idé – att staden kan planeras uppifrån av experter och vi medborgare bara får spela med inom givna ramar.”

Mest läst