Blåaktig skymningsdager. Glesa snöflingor faller över Jean-Paul Sartre som klamrar sig fast vid kanten på en vak. Han ser beskedligt fundersam ut, inte som någon som gått genom isen. Och kanske har han inte det heller, kanske kommer han under-ifrån; orangefärgade labbar istället för människohänder indikerar att så kan vara fallet. ”Livet börjar på andra sidan förtvivlan” står det citerat bredvid honom. En hälsning till den lille pojke som står ensam en bit bort i snögloppet och grubblar på varför det ibland känns som om hela världen är emot honom.
Så här arbetar Eva Susso och Anna Höglund med existentiella frågor i sin nya bilderbok Alla frågar sig varför. På varje uppslag berättar ett barn om en känsla och ställer frågor – om svartsjuka gentemot ett syskon eller huruvida det kanske kan vara rätt att mobba andra om många håller med en. Och varje barn ackompanjeras av en filosof i djurhamn, men med det mänskliga ansiktet kvar.
Jag är extremt kluven till den här boken. Särskilt till illustrationerna. Ena minuten ser jag, hukande i hörnen eller uppflugna i kala trädgrenar, hotfulla människohövdade kräk ur vars munnar det kommer domedagsutsagor, andra minuten upplever jag dem som visa kvinnor och män i en humoristisk, mytologisk tradition.
Och barnen: kaxiga fotbollskillar med blåaktig hudton, halvt zombieliknande systrar hand i hand. Anna Höglunds kännetecken är att slå an en drömsk, på gränsen till skrämmande, ton där hon lägger sig precis mittemellan ombonat och välbekant och något annat, som till exempel i böckerna om Mina och Kåge.
Samtidigt väcker dessa, både till bild och text, komplexa uppslag massor av vardagliga känslor och funderingar. Susso för på begränsat utrymme fram många svårfångade känslor, till exempel hur ilska mot en förälder hastigt förbyts i samvetskval. Och det finns inget som säger att en barnbok ska vara trevlig och mysig och ge svar på alla frågor den väcker. Den här är poetisk och läskig.
Filosofiska frågeställningar är ju allt som oftast ganska läskiga.
