Miriam Bryant på Liseberg

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

– Öh, det är ju fler här än på Maggio! säger en tjej i publiken.

Hon har rätt. Staden vet att välkomna sina hjältar.

När Miriam Bryant, Årets Göteborgare 2015 och numera allmänt älskvärd tv-kändis, ska waila igång konsertsommaren på Liseberg, går kön att se redan från Korsvägen. Dessutom visar det lokala pissregnet respekt för kvällens huvudperson och håller sig på behörigt avstånd.

Miriam Bryant befinner sig i en knepig sits, tänker jag innan konserten. Trots att hon med sitt nyvunna kändisskap bevisligen kan fylla både Liseberg och Gröna Lund, är det inte alls säkert att hon borde göra det. Fortfarande lämpar sig större delen av hennes katalog bättre på små scener inomhus, klaustrofobiska klubbar med en cigarettlängds avstånd mellan golvet och scenen. Risken finns att stora, vackra ballader med Bondfilms-vibbar, som utmärkta Serendipity, äts upp av den sommarlands- och folkparksstämning som alltid finns runt Lisebergs stora scen.

ANNONS

Men Bryant sätter mina förutfattade meningar på skam. Hon inleder explosivt med Finders keepers, One last time och osläppta poppärlan Game, för att sedan bibehålla trycket konserten igenom. Den säregna rösten, uttrycksfull, bombastisk och djup, får till och med de Adele-klingande låtarna från debutalbumet Raised in rains något platta produktion att bli ett fulländat soundtrack till en sval försommarkväll. Och Serendipity? Livemagi. Inte minst när gråvioletta moln ramar in scenen.

De light-elektroniska Dragon och Satellitepassar i den här fartigare Miriam Bryants låtskatt, likaså 2014-hitten Find you som fungerar finfint utan kompisen Zedd. Men allra, allra bäst gensvar får – förstås – tolkningarna från Så mycket bättre. För även om det skorrar lite att höra den svenskspråkiga Lisa Nilsson-schlagern Allt jag behöver mellan bryantska standardnummer som Satellite och Alone isn't lonely, går det inte att förneka att det var dessa covers som tokdopade Miriam Bryants karriär.

Roligast har vi det ändå mellan numren. Miriam berättar att hon för några år sedan arbetade som servitris vid en av nöjesparkens restauranger och då brukade drömma om att en dag stå på Stora scenen. Ett minne som kunde och borde bli spelfilm.

ANNONS