Vår planet borde inte heta Jorden. ”Den borde givetvis heta Havet”, eftersom hav täcker sjuttio procent av planetens yta, säger Morten Strøksnes. Han har skrivit en bok om den ofta förbisedda havsvärlden där större delen av planetens liv finns. En värld som fortfarande är ganska okänd för oss: ”En särskild sort blågrön alg är så produktiv och talrik att forskarna har beräknat att den på egen hand alstrar tjugo procent av jordens syre. Före 1990-talet kände vetenskapen inte till dess existens.”
Strøksnes inleder Havsboken på följande sätt: ”Tre och en halv miljard år skulle det ta från det att det första primitiva livet utvecklade sig i havet till det att Hugo Aasjord ringde mig en sen lördagkväll i juli när jag befann mig i ett stimmigt middagssällskap i centrala Oslo.” Sådana tvärbranta associationer förekommer på flera ställen i Havsboken. Genom dem lyckas Strøksnes knyta ihop de stora avstånd i tid och rum som hans bok spänner över, från evolution till lokalhistoria. Det som nyss var avlägset blir intimt, lika nära som en mobiltelefon mot örat.
Anledningen till samtalet är att det väder de har väntat på äntligen är på väg. Aasjord och Strøksnes har bestämt sig för att fånga en håkäring. Håkäringen är världens största köttätande haj, upp till åtta meter lång. De vill se den ”i vitögat”, skriver Strøksnes. Ser man en håkäring i vitögat är det risk att en mask tittar tillbaka. Håkäringens ögon är ofta fulla av parasiter. Den håller till utanför Norges kust på så stort djup att synen inte är till mycket nytta; en sond som fästes på en håkäring gav upp på 1 600 meters djup. Nyligen hamnade en håkäring i nyheterna efter att ett forskarlag hade kommit fram till att den sannolikt var 400 år gammal, vilket gör den till världens äldsta kända ryggradsdjur.
De båda vännerna kompletterar varandra mycket väl. Strøksnes är författare och journalist, hemma i det norska kulturlivet. Aasjord är en egensinnig konstnär, bosatt på Engeløya i Lofoten, där håkäringen ska fångas. Han är hemma på sjön, och tänker måla sitt hus med olja som han utvunnit ur torsklever.
De agnar med ruttet valkött och andra godsaker, men håkäringen låter sig inte fångas så lätt. Det gör ingenting, för Strøksnes har så mycket annat att berätta om: böcker han läst, från Olaus Magnus och framåt, folktrons havstramber och margyger, vetenskapliga upptäckter, den djupa kunskapen som ligger inkapslad i dialektala uttryck för olika slags sjögång. Låter det spännande? I en annan författares händer hade samma material kunnat bli bedövande tråkigt, en bok om två män insnöade på ett gemensamt specialintresse, men Strøksnes lyckas alltid göra mig lika intresserad som han själv är. Hans prosa rör sig som en haj, som syresätter sitt blod genom att ständigt befinna sig i rörelse framåt.
Havsboken utkom förra året och blev en succé, belönad med två norska litteraturpris. Översättningar till sexton språk är nu på gång. En svensk motsvarighet skulle inte handla om havet utan om skogen. Kanske Kerstin Ekmans Herrarna i skogen (2007) kommer närmast.
Strøksnes är beredd att imponeras av allt han upplever i naturen, från det största – han och Aasjord ser både kaskeloter och späckhuggare från båten – till det allra minsta. Skålsnäckan biter sig fast i klipporna med tänder ”som är hundra gånger tunnare än hårstrået på en människa” och ”består av jordens hårdaste ämne.”
I vår tid möter alla som skildrar sin förundran inför naturens underverk samma problem. Om man öppnar sig, gör sig skyddslös för att beröras av det man ser kommer smärtan över miljöförstöringen att tränga lika djupt in som skönheten. Det går inte att blunda med ena ögat för att behålla ena hjärnhalvan i förundrat läge och den andra lyckligt ovetande. Strøksnes hanterar detta dilemma så hederligt han kan. Han väjer inte för plasten i magen på sjöfåglarna eller försurningen av världshaven. Trålare som släpar en metallbom längs havsbotten slår sönder åttatusenåriga korallrev, sköra som porslin. Fångsten blir stor – en enda gång. Sedan är yngelplatserna förstörda.
När människor leker med valar vill de ibland leka med oss. En kvinnlig fridykare, berättar Strøksnes, ville bli kompis med en grindval. Valen, omkring sex meter lång, tog försiktigt tag i hennes fot och drog ner henne till tio meters djup. Släppte henne så att hon kunde simma upp och ta några andetag, och drog sedan ner henne igen. När hon inte längre orkade simma hjälpte den henne tillbaka upp till ytan.
