De flesta konstnärer har inte mycket pengar att röra sig med, oavsett hur framgångsrika de än må vara. Det kan vara svårt att föreställa sig hur mycket slit som ligger bakom ett enda verk. I Göteborg har flera gallerier lagts ned under de senaste åren och detta bidrar givetvis till ytterligare osäkerhet. Just därför är det så oerhört viktigt att det finns projektbidrag och stipendier, från såväl statligt som privat håll.
Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur grundades 1996 och har varje år sedan dess delat ut stipendier till etablerade kulturutövare. Stipendiet har främst gått till personer som har någon form av anknytning till Västsverige. I år erhöll samtliga stipendiater en summa på 150 000 kronor var.
På Göteborgs Konstmuseum visas nu, enligt tradition, en utställning med de tre stipendiaterna inom konstområdet: Lotta Antonsson, Ida-Lovisa Rudolfsson och Fredrik Åkum. Stenahallen har för tillfället delats upp i tre angränsande rum, så varje konstnärs produktion kan visas separat.
Ida-Lovisa Rudolfssons illustrativa textilkonst, som visas i ett lätt nedsläckt utrymme, pyr av melankoli och charm. Här framträder öde landskap som befolkas av ensamma människor. Hål som leder rakt ner i jorden och andra märkliga detaljer är typiska för hennes konstnärskap. Utöver berättarglädjen som så tydligt manifesterar sig i Rudolfssons verk, är hantverkets meditativa och tidskrävande praktik en betydelsefull ingrediens. Jag fastnar särskilt för en skulptur, ett vindskydd som har konstruerats av späda björkar och blossande tyg.
En annorlunda atmosfär exponeras i utrymmet där Lotta Antonssons fotobaserade verk visas. Hon har varit verksam sedan 80-talet och skapar ofta kollage där bilder av andra fotografer återanvänds. Inte sällan kommenterar hennes konst den manliga blicken och hur kameran har använts för att objektifiera kvinnan. På senare år har hennes arbeten blivit mindre bildorienterade och i utställningen finns ett vackert exempel på det: en installation med podier i spegelglas på vilka snäckor, sjöborrar och kristaller har lagts. Man kan säga att Antonsson tar ännu ett steg bort från fotografins rigiditet, genom att låta objekten frigöra sig från den tvådimensionella ytan.
Liksom ovanstående stipendiater breder Fredrik Åkum inte bara ut sig på väggarna utan likaså på golvet. Förlagan till den hypnotiserande serien Shirt (2016) har sitt ursprung i ett fotografi av en skjorta med växtmotiv, som konstnären har reproducerat på tyg och därefter pressat ner i en kopiator. Denna ingående process har så småningom lett fram till kamouflagemönstrade målningar som gör mig intresserad och perplex. Därtill visas skulpturer, som är gjorda av stelnade basketbollnät och höjer sig som små vita alptoppar kring mina fötter.
Detta blir som en recension av tre olika utställningar men det är också så stipendiatpresentationen är komponerad: ingen av konstnärerna gör intrång på sin nästas utrymme. Det finns inte heller något sammanhållande tema som konsten centreras kring, vilket fungerar bra men gör den krånglig att recensera. Allt är snyggt sammansatt och till följd av de stegvisa variationerna i ljussättningen och de högst individuella uttrycken blir denna utställning en upplevelse. Jag skulle ha svårt att säga att jag föredrar någon konstnär framför någon annan, för ingen är den andra lik. Vad de emellertid har gemensamt är sin drivna konst, och detta arrangemang är ett ypperligt tillfälle att bekanta sig lite närmare med den.
