Det var ingen slump att Stephen King valde en clown som monster i sin kultförklarade roman Det från mitten av åttiotalet. Clownen har länge varit en gäckande gränsvarelse, en tvetydig gycklare mitt emellan det goda och det onda, det underhållande och det skrämmande. Särskilt i amerikansk populärkultur har clowner ofta spelat denna dubbla roll.
Att clowner är skrämmande är inte särskilt märkligt. Det vita sminket och den överdrivna och ständigt leende munnen döljer alla verkliga känslor. Vad som finns bakom masken är det ingen som vet.
I Stephen Kings roman representerar clownen ondskans och skräckens banalitet. Hos Stephen King bor det mest skrämmande alltid i det mest vardagliga. I hans värld är ondskan aldrig något udda monster vid horisonten, utan alltid något familjärt, något som finns alldeles intill oss; kanske runt hörnet, på lekplatsen, i den lilla dungen på vägen till skolan.
Just därför var det många som vände sig till Stephen King när de verkliga skräckclownerna började dyka upp på kvällar och nätter runt om i USA somras. Vad hade skräckförfattaren att säga om detta fenomen? Vad tänkte han nu när fiktionen såg ut att bli verklighet?
Attackerna blev mer våldsamma
Men Stephen King teg. Vad skulle han säga? Som författare hade han aldrig uppmanat någon att göra verklighet av hans egna eller någon annans fantasier. Han kunde omöjligt ha något ansvar.
Men clownerna fortsatte att skrämma slag på oskyldiga. Attackerna blev mer våldsamma. Hysterin spred sig. Överallt såg folk skräckinjagande clowner som lurade i skuggorna. Till slut orkade Stephen King inte stå emot trycket. I början av oktober twittrade han att det var dags att "kyla ner clownhysterin". Det var helt enkelt inte roligt längre. Om det nu någonsin varit det.
Jag tror att det kan vara värt att stanna upp vid Stephen Kings tweet. Sällan har gränsen mellan verklighet och fiktion varit så otydlig.
Eller går det ens att tala om någon gräns? Är inte skräckclownerna ett av de tydligaste exemplen på att vi nu lever i en tid där rundgången mellan det mediala och det verkliga blivit total?
Jag tror att det är så.
"Tydliga föreställningar om allt från kärlek till våld"
För några decennier sedan var det populärt att prata om hyper-realitet. Det var ett ord som betecknade ett tillstånd där merparten av våra intryck av världen kom via media och inte direkt från vår omgivning. Med hjälp av filmens och tevens fantasivärld skapade vi oss tydliga föreställningar om allt från kärlek till våld.
Men det var innan det fanns sociala medier. Innan vi alla blev såväl konsumenter som producenter av mediala verkligheter. Innan vi själva började iscensätta våra liv.
Därför är det kanske dags att börja tala om en ny tid, en hyper-hyper-realitet, ett tillstånd där det inte längre finns någon gräns mellan det påhittade och det reella.
En av de tydligaste drivkrafterna bakom clownskräcken verkar vara viljan att själv iscensätta skräcken från filmer, teve och romaner, för att sedan sprida dessa iscensättningar via sociala medier.
"Vem vågar vara författare"
Är det i detta sammanhang vi ska förstå Stephen Kings tweet? Känner han hur fiktionen nu läcker in i vardagen och börjar leva sitt eget liv? Känner han ett obehag inför att det inte längre går att upprätthålla gränsen mellan fantasi och fakta?
Vem vågar vara författare i en värld där det uppdiktade riskerar att bli verkligt?
Det är symptomatiskt att när de första skräckclownerna dök upp i USA i somras trodde de flesta att det var en reklamkampanj för någon ny skräckfilm. I tidningar, teve och radio spekulerades det vilt om någon okänd men smart filmproducent ville skapa brus kring sin nya produkt och därför anställt några skådespelare för att sprida lite oro.
Jag tänker att ordet brus är ett nyckelbegrepp i hela den här clownhistorien – även om det inte handlar om reklam. I vår nya hyper-hyper-realitet är uppmärksamhet hårdvaluta. Den som kan skapa spinn runt sin person, sin grupp, sin produkt, sin åsikt är en vinnare.
Clownskräcken kan sättas in i ett större sammanhang som länkar samman en rad olika fenomen, från den offentliga debattens allt högre tonläge till IS brutala mordfilmer. Det handlar om att göra avtryck – även om man är gömd bakom en mask.
Eller som huvudpersonerna i en av Stephen Kings senaste romaner uttrycker saken: ”Sanningen är mörkret och det enda som betyder något är att göra en markering innan man går in i det. Snitta upp världens hud och efterlämna ett ärr.”
Så blir clownskräcken en brutal påminnelse om vad som händer med ett samhälle som glömt alla värden och endast premierar det som spinner, det som låter tala om sig – vare sig det är gott eller ont, tilltalande eller skrämmande, vackert eller vulgärt.
