Regissören Carl Kjellgren: den svenske skådespelaren reducerats till en tom, viftande replikmaskin. Ett dekorelement bland andra. Bokstavligen en pappfigur i teaterns konstnärlige ledare Pontus Stenshälls regigarderob. 
Regissören Carl Kjellgren: den svenske skådespelaren reducerats till en tom, viftande replikmaskin. Ett dekorelement bland andra. Bokstavligen en pappfigur i teaterns konstnärlige ledare Pontus Stenshälls regigarderob. 

Regissör: Stadsteatern gör skådespelarna till replikmaskiner

Göteborgs stadsteater låter "dekonstruktionsestetiken" härja fritt och skådespelarna reduceras till tomma replikmaskiner, menar regissören och skådespelaren Carl Kjellgren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är med intresse jag tar del av Björn Sandmarks nyutkomna Sceningång. Den så kallade ”dekonstruktionsestetiken” härjar förvisso på flera teatrar, men ingenstans med en sådan närmast totalt oinskränkt makt som på Göteborgs stadsteater. Därför blir jag inte förvånad när Sandmarks antologi inte ens berör det faktum att den svenske skådespelaren reducerats till en tom, viftande replikmaskin. Ett dekorelement bland andra. Bokstavligen en pappfigur i teaterns konstnärlige ledare Pontus Stenshälls regigarderob.

Något vidare motstånd verkar heller inte skådespelarkåren hitintills presterat. Med bugande huvud och kepsen i hand på en marknad med allt färre försörjningsmöjligheter blir de villiga offer för hugskottsregin. Ändå tror jag inte gestaltningen som konstart helt tappat lockelse och dragningskraft. Otaliga är väl de anekdoter om obändiga, tjuriga skådespelare som vägrat underordna sig idiotisk regi.

ANNONS

Den svenske skådespelaren är i dag så kuvad redan från början att ambitionen tycks stanna vid orddistribuerande semaforer. Högre ställs varken krav eller mål. Och kan man vänta sig mer? Vi lider inte bara av hundra år gamla regiideal på teatern: produktionsvillkoren tycks också vara lika gamla. Om du som regissör i dag på en institutionsteater till äventyrs skulle vilja ge skådespelarna möjlighet att åtminstone i någon mån undersöka texten med ett mer personligt förhållande till den, kommer en producent och drar dig i örat.

I dag kryper skådespelaren frivilligt ner i den prokrustesbädd på åtta veckor, där hen sedan, utan vare sig huvud eller fötter, släpps ut till genrepet.

Göteborgs stadsteater lider i hög grad ännu av sviterna från ”den ostoppbara” Anna Takanens vanstyre. En närmast stötande nepotism och okunnig repertoarkännedom har satt djupa spår. Om sedan alla produktioner i stort sett har likadan estetik, uppstår ju inte den mångfald man säger sig vilja sträva efter. Å andra sidan har teatern en stolt tradition av förnyelse, och lackmuspapper på tidsandan, vilket ju läsningen av Sandmarks antologi ger belägg för.

Själv har jag gott hopp om Göteborgs stadsteater. Men ska den stå för något konstnärligt, ge då rum för skådespelarkonstens utveckling!

ANNONS
ANNONS