Jonas Gardell: Så här vill jag dö med Mark

När vi träffas har det ännu inte varit premiär. Jonas Gardell har cyklat till Cirkus för repetitioner. Han cyklar alltid i Stockholm, i dag hängde regnet i luften och han har över 70 miljoner i företaget men han cyklade ändå. Sedan gick han in i nöjespalatset och blev spindeln i nätet, regissör och primadonna.

Glitterkulorna på höger sida sitter för lågt, en ljuskägla projiceras tre decimeter för långt in och vem kan få för sig att gå på scenen med smutsiga skor?!

– Nu vill jag ha min kopp med grönt te! kommenderar Jonas ut i luften och blir genast åtlydd.

Det är sista dagen inför generalrepetitionen, och allt ska klaffa. Det gör det inte. Varför står mellanmjölkspaketet så snett?! Vem har placerat det där? Någon i staben svarar med gäll röst.

– Jag är på riktigt i allt jag gör och därför blir jag också lätt störd och då funkar ingenting, säger Jonas Gardell över bakad torsk och dubbla efterrätter på restaurang Hasselbacken efter en intensiv förmiddag.

Han förklarar det efter att han deklarerat att han inte tänker säga ett ord innan han fått proteiner i sig. Kanske ser jag livrädd ut.

Strax efteråt tittar han upp med sin påtagligt blåa blick och sjunger med mjuk röst en sång för att illustrera hur han vill ge publiken sitt allt: ”Oavsett vem eller vad du är / eller vilken skuld du bär / när livets jävlighet gjort dig svag / är jag där - vid din sida står jag…” En låt från hans föreställning ”Mellanmjölkens land” (1996).

Det är snabba kast. Som vanligt har Jonas Gardell redan satt ord på det själv: ”Mark tycker att jag är en ekvation som inte låter sig lösas.”

Sedan ringer TV4 och biljettbokaren och fan och hans moster och alla vill ha en bit av Jonas Gardell, men till sist sitter vi i ett hörn av Cirkus och solen tittar fram och han är lika närvarande i samtalet som tidigare i sin scenpersona.

Han jämför nu och då, de trettio år som innebär hans vuxna liv och på samma gång hans karriär.

– Vår tid är bättre på att leva med udda fåglar. Det räckte att vara vänsterhänt för att få sin arm fastbunden på ryggen när jag växte upp. För att inte tala om att vara plattfot eller äta vitlök.

Jonas Gardells genombrott som riksbög – älskad av vissa, men avskydd av fler – visar effektivt hur samhället faktiskt förändrats i grunden på en generation.

Då: bara en servitris gick med på att servera Jonas Gardell på hans stamkrog. Hantverkarna han och Mark anlitade för att renovera lägenheten skrev ”bögjävlar” med tusch över sovrumsväggen och klottrade kukar på deras

privata foton.

Nu: även machomän kan krama varandra. Jonas Gardell är författare och kulturperson, inte sin sexuella läggning. Den nya föreställningen handlar framför allt om främlingsfientlighet, samtidens mest laddade ämne.

Hur har du hållit dig populär så länge?

– Jag har gått från att erövra till att förvalta, och det är mycket svårare. Det är ju döden att fastna i bevakandet av framgång. Jag tror att man måste slå vakt om sin innerlighet och jag har aldrig varit strategisk, jag har vågat vara intuitiv och följa mitt intresse.

Även om omvärlden ibland låtit sig kollras bort av fjollkostymen, har hans teman hela tiden varit bredare än så. Genombrottsföreställningen ”En pall, en mikrofon och Jonas Gardell” (1991) liksom succéromanen ”En komikers uppväxt” (1992) handlade mycket om revansch efter trasiga uppväxtår.

Sedan förändrades budskapet till vad Jonas kallar att ”trösta och omfamna” publiken, predika allas rätt att vara den de är, och det har han hållit fast vid.

I slutet av 1990-talet, när publikintresset tillfälligt svalnade, bestämde han sig för att läsa teologi. Han höll bibelstudier med tio – ibland fem – personer i en källarlokal men förberedde sig som inför vilken galashow som helst. Sedan skrev han en bok om Gud och en om Jesus och snart gjorde han ny dundersuccé med så många framträdanden, föreläsningar om Gamla testamentet, tv-manus, låtar, Melodifestivaler och böcker att de skulle ta upp all spaltplats om jag tvingades lista dem. Inklusive en utnämning till Teologie hedersdoktor vid Lunds universitet, till Årets homo prisad av Kronprinsessan Victoria och så förstås segertåget med böckerna och tv-

serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

– Är det något jag är stolt över är det att jag har gått att hålla i handen när det varit mörkt. Jag har ibland varit livsuppehållande, det vet jag för min publik hör av sig och berättar gärna om sina liv för mig.

Nu sjunger Jonas den egna låten ”Som skapta för varandra”, ur musikalen ”Livet är en schlager” medan han kisar mot den obönhörliga vårsolen. Han vet att den har ackompanjerat både bröllop och begravningar.

– Det är många som gjort samma resa som jag, från utanförskap till att bli välkommen. De flesta gör nog det, men vissa bär sitt utanförskap mer synligt, på utsidan. Invandrarkvinnor älskar till exempel mig och Mark, för de känner igen sig i oss, säger Jonas och vätskar sin strupe, den skorrar lite inför premiären.

– Om vi homosexuella var det främmande elementet på 1980-talet så är det muslimerna som är det i dag. De går från utanförskap och ska bli en del av den svenska familjen. De kommer från länder som har helt andra kulturella värderingar, men de kommer att förändras, precis som svenska kyrkan har förändrats. Det förvridna är bara att just nu blir man kallad för vänsterextremist om man säger de mest självklara sakerna. Jag är för fan inte vänster, jag är kristen!

Den kyrka Jonas Gardell växte upp i var ingen ”helvetesfrikyrka från Småland”, utan Gud älskade alla och ställde också krav på att de troende skulle göra världen till en bättre plats. Jonas mamma konkretiserade livsvisdomen genom att lista vilka saker det var godkänt för barnen att hamna i fängelse för. Det handlade om att ockupera kärnkraftverk och kärnvapenbaser och sådant. Jonas följer den linjen, han ger bort ett antal miljoner med jämna mellanrum och låter intäkter från vissa böcker och föreställningar gå oavkortat till välgörande ändamål. Han har också profilerat sig som en av de tydligaste humanistiska rösterna i landet på kultursidorna. Det är han som kritiserar flyktingpolitik, främlingsfientlighet och näthat och det är framför allt han som blir läst och delad.

– Min föreställning om helvetet och den yttersta avgrunden är att en treåring tittar mig i ögonen i himlen och säger: jag drunknade och du brydde dig inte. Det vill jag skydda mig emot, för vi ska alla en gång möta den pojken, säger Jonas Gardell med en röst som tjocknar och ögon som blir blanka.

Mina ögon blir också blanka. Precis som i sina texter är han bra på att förmänskliga ett skeende, få oss att se vårt ansvar. Han räknar med att ”30 år tillsammans” kommer att leda till mordhot, det ingår i arbetet.

I föreställningen häcklar han SD och placerar fascismen mitt i ärke -svenska Ullared.

Vad har hänt med din egen ensamhet då, den som så många speglat sig i?

– Jag har ju Mark och barnen. Jag och Mark rymmer till kärleken hos varandra, det har vi gjort i alla tider.

”Där andra gjort dig illa / ska jag kyssa dig till tröst / du får somna stilla / med kinden mot mitt bröst…” sjunger Jonas. Sången skrevs till Mark och ingick i föreställningen ”Ömheten” (1989).

– Min starkaste fantasi om framtiden är att barnen är stora och jag och Mark reser tillsammans igen. Och varje kväll lägger vi oss intill varandra och jag säger att 'jag kommer aldrig att kunna somna' och han säger 'jo visst gör du det' och innan jag hunnit svara sover jag. Och en kväll är det för gott.

Den automatiska markisen brummar äntligen ned och ger vilsam skugga.

– Fast herregud, säger Jonas och hämtar sig. Jag är 52 år!

Och så går samtalet tillbaka till karriären och hur modet ökar med

erfarenhet och publikens kärlek.

– Nu kan jag tillåta mig att vara tramsig. Och jag tycker att det är lite genialt. Jag ÄLSKAR till exempel att publiken kommer att sjunga ”aldrig ska jag sluta älska dig” till min penis.

På premiären är det precis vad som händer. Allsången är massiv. På väggen projiceras bilden av en ung och naken Jonas Gardell. På scenen fnissar en äldre, men fullt igenkännbar, version av samme man.

Josefin Olevik