Jag tycker generellt illa om att tävla men uppskattar att spela sällskapsspel som trivial pursuit - och har inga problem med att förlora. Men vad händer om det inte bara handlar om en spelomgång på ett par timmar?
Jag börjar spela quizkampen på min läsplatta. Till en början är det lekfullt men sedan smyger det sig på. Hur ligger jag till i jämförelse med de andra? Är det någon som vinner oftare över mig än tvärtom? Vem leder?
I början låter jag mina barn vara med och chansa när jag inte kan, men det blir allt svårare eftersom jag misstänker att de chansar sämre än jag. Jag lägger större vikt vid att det ska vara lugnt omkring mig så att jag kan koncentrera mig. Små triumfer när jag vinner, längtan efter revansch om jag förlorar, obehag som jag vill döva med bättre resultat när det gått dåligt. Det är dags att sluta.
Ligger det i generna?
Ligger det i våra gener att vilja vara bäst? Hänvisningar till vår "tävlingsinstinkt" är vanliga men vad finns det för stöd för att viljan att vinna är genetisk?
Jag letar efter forskning och hittar en bok av den tyske zoologen Josef H Reichholf, Därför vill vi vinna. Han hävdar att barn redan strax efter att de börjat gå också börjar tävla med varandra om vem som kan komma först. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin sett några ett-, två- eller ens treåringar som spontant mäter sig med varandra - däremot har jag sett vuxna som uppmuntrat även små barn att tävla.
Orsaken till att vi utvecklat en tävlingsinstinkt skulle enligt Reichholf vara att människan under sin tid på savannen tävlade om att komma först till kadavren. Reichholf, förklarar också att: genom alla generationer har den sportiga atletiska grundtypen hävdat sig mot det massiva kraftpaketet på grund av att kvinnor "föredrar en Adonis framför en gorilla". Och så där går hans resonemang på. De formar ett mischmasch av sexistiska och individ- respektive kärnfamiljsfixerade gissningar förklädda i vetenskaplig dräkt.
Männen kämpar om kvinnor
Också Michael Marmot, professor i epidemiologi och folkhälsa, ger sig i sin bok Statussyndromet in i evolutionsbiologiska funderingar kring uppkomsten av primaters hierarkier. Idén är att mäns kamp om kvinnor ledde till jakt på status. Kvinnor skulle i stället vara mer inriktade på samarbete, för att kunna rädda sina barn genom att arbeta tillsammans med andra kvinnor.
Men det förklarar inte varför även kvinnor konkurrerar och män samarbetar. Kanske för att kvinnor gillar män som samarbetar, och därför började konkurrera om att få den mest samarbetande mannen? Men nä, nu blev det rörigt.
Teorierna om människans tävlingsinstinkt bygger, vad jag förstår, mest på gissningar och personligen betvivlar jag starkt att en sådan instinkt existerar. Studier visar att små barn har väldigt vaga begrepp om vad tävlande är, och får förståelse för det först i tre-fyraårsåldern.
En tävlingsinriktad tid
Det verkar mycket mer troligt att vi föds med olika stark disposition för att utveckla tävlingslust och att hur tävlingsinriktade vi blir beror på hur vår omgivning ser ut.
Just nu lever vi i en extremt tävlingsinriktad tid. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, vilket får oss att fundera över våra egna talanger och värden. En överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment som riskerar att stressa dem.
Vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra, och som vänjer oss vid att det alltid finns ett vi och ett dom. Vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och matas med andras lyckade liv och får högst konkret feedback på vår egen popularitet.
Påverkar relationerna
Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör något med våra relationer. Medmänniskor reduceras till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi försöker boosta vår självkänsla. Vi formas till kuggar i ett maskineri där vi förväntas köpa oss både lycka och status. Kommersiella krafter tjänar pengar på vår osäkerhet.
Forskaren Robert Biswas-Diener har konstaterat att människor reagerar starkare på negativa händelser och förändringar än på positiva stimuli. En förlust sänker vår lyckonivå ungefär dubbelt så mycket som motsvarande förbättring (som en vinst) höjer den. Att försöka bli lycklig genom att vinna över andra är därför för de flesta en hopplös väg eftersom det i tävlingar ju finns många fler förlorare än vinnare.
Jämförelse inte bra
Överhuvudtaget mår vi bättre om vi inte alls jämför oss med andra. I en studie intervjuade forskaren Sonia Lyubomirsky dels människor som av vänner och bekanta sågs som "extremt lyckliga" och dels de som ansågs "extremt olyckliga". Hennes tes var att lyckliga människor i första hand jämförde sig med dem som hade det sämre, medan de olyckliga jämförde sig med dem som hade det bättre.
I efterhand betraktar hon sin ursprungliga teori som naiv. Det visade sig att de lyckliga inte riktigt förstod hennes frågor. De jämförde sig nämligen inte alls med andra. När andra lyckades så gladdes de med dem och när de misslyckades kände de med dem.
Som ifrågasättare av tävlande får jag ibland höra att lösningen på vantrivsel i tävlingskulturen är att sluta vara så känslig. Om folk bara kunde lägga av med att snegla på andra och inte bry sig om hur det går i tävlingarna de tvingas delta i så skulle de må mycket bättre. Vi ska alltså inte försöka göra samhället mer jämlikt och mindre konkurrensinriktat, utan i stället uppmuntra människor att bli mer hårdhudade.
Massiv tävlingshets
Men det är vad vi försökt göra väldigt länge och det verkar fungera dåligt. Att jobba med bara sig själv i den här frågan är lite som att springa bakåt i ett framrusande tåg. Tävlingshetsen är så massiv att det krävs ett mycket starkt psyke för att komma undan.
De flesta av oss är inte så starka att vi klarar att lämnas med enbart individuellt ansvar för att hantera skeva normer. Kanske kan vi i stället börja ifrågasätta vad reklam, idrottslig tävlingshets, vi- och domtänkande och social konkurrens gör med vårt samhälle?
