Filmrecension: Smurfarna: Den försvunna byn

En enda kvinnlig rollfigur i ett hav av män. Så ser det ut i Smurfbyn och trots det bisarra i den ordningen är egentligen Smurfans öde inte så olikt många andra animerade figurers. Trots att det börjar hända spännande saker på barnfilmsområdet är upplägget "ett killgäng på äventyr med en enda tjej i släptåg som måste räddas eller åtrås" så vanligt att vi nästan inte ser det. I lite sämre filmer än den här alltså.

I den nya och helanimerade Smurffilmen är det just Smurfans annorlundaskap som står i fokus. Hon skapades enligt smurfmyten av den onde trollkarlen Gargamel för att jäklas med smurfarna. Men i händerna på Gammelsmurfen blev hon snäll. (Och blond, tydligen behövdes en liten make-over för att hon skulle bli acceptabel i Smurfbyn). Men vad kan hon egentligen? Vad är hon bra på? Förutom att vara just en tjej? Är hon ens en smurf?

Nej, den skapelseberättelsen känns inte så fräsch 2017. Men precis när man tror att det här ska urarta i en essentialistisk och plågsam "Smurfor är från Gargamel och smurfar är från, ja varifrån nu de kommer egentligen" tar den här filmen ett oväntat och roligt kliv för Smurfuniversum.

På jakt efter sitt öde drar Smurfan iväg på ett storslaget äventyr och upptäcker en helt ny hemlig värld. För mycket ska väl inte avslöjas om den men rimligen borde Bechdel-testet passeras med bravur där. Med på färden hänger Glasögonsmurf, Muskelsmurf och Klunssmurfen. Givetvis blir de jagade av Gargamel i högform.

Här finns snärtig dialog, fantasifull animation och ett underhållande persongalleri. Som en högteknologisk nyckelpiga och den ondskefulla favoriten Azrael, som med små miner förmedlar stor humor.

Utan att riktigt nå upp till klipskheten i Peyos originalserier så smurfar ändå den nya tidens smurfar sitt smurfiga arv väl.

Miranda Sigander

TT