Subtilt, humoristiskt och med stänk av magisk realism skärskådar Mia Hansen-Løve här en livskrisande kvinna. Nathalie, som vi får krypa under huden på, är filosofilärare, femtio plus, omtyckt och engagerad. Ihärdigt kämpar hon på i vardagen, med sin bildning, sin begåvning och sitt engagemang som ledstjärnor. Tvåbarnsmor, också själv dotter till en mamma som allt mer gått in i glömskans dimmor. När telefonen ringer mitt i natten grymtar Nathalies make Heinz missbelåtet ”det är väl din mamma igen”. Nathalie lyfter luren och vi förstår att den krävande modern fått en panikångestattack igen. Allt ansvar tycks vara Nathalies. På universitetet där hon undervisar rasar studentprotester. Förlaget där hon ger ut sina intellektuella publikationer vill att hon ska förstå deras nya marknadsföringsstrategi, där det glättigt populistiska ersätter det smala och fördjupande för att öka försäljningssiffrorna. När maken lämnar henne för en yngre kvinna, barnen flyttat ut och mamman dör står Nathalie ensam i livet, men också fri.
Isabelle Huppert är i vanlig ordning helt magnifik, och bär hela filmen på sina späda axlar. Det finns något ytterst intressant i hennes rollfigurs nya, mer distanserade, iakttagelser kring gamla relationer.
Mycket blir sagt på och mellan raderna, i makligt tempo och med filosofin som fond. Dramat utspelar sig dessutom sympatiskt nog i en miljö där böcker ännu inte färgsorterats och förvandlats till rena inredningsdetaljer. Istället utgör de språngbrädor för de medverkandes diskussioner och resonemang. Hur radikal kan du tillåta dig att vara som ung, som medelålders?
