Offer och gärningsmän i klaustrofobisk thriller

Recension: Pablo Traberos Klanen är en intressant mix av politisk thriller, drama och biografi, skriver GP:s recensent Maria Domellöf-Wik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Lättsam musik ackompanjerar de vidriga tortyrscenerna i Traperos intressanta mix av politisk thriller, drama och biografi. Låtar som Sunny Afternoon med The Kinks eller Spencer Williams I ain’t got nobody skruvas upp på högsta volym för att överrösta skriken från källaren, gråten och bönfallandet.

Tonen i den nervkittlande filmen, producerad av bröderna Almodóvar, är på en gång lekfull och gravallvarlig, medan stämningen obönhörligen trappas upp. Berättelsen, inspirerad av verkliga händelser, kretsar kring den på ytan välmående och framgångsrika fyrbarnsfamiljen Puccio i Argentina í början av 1980-talet.

Äldste sonen Alejandro är rugbylagets stjärna, kändis och publikmagnet. Familjefadern Arquímedes framstår vid första anblicken som belevad och sofistikerad, rentav mjuk. Läser läxor med yngsta dottern, tassar runt och myser i pyjamas och sopar tidiga morgnar omsorgsfullt rent på trottoaren utanför huset.

ANNONS

Men som den hårdföre strateg inom militärjuntan han också är, styr han familjen och sitt kriminella imperium med järnhand. Omvärlden låter sig luras av hans jovialiska yttre och bildade framtoning. Men värmen i hans blick fryser då och då i iskallt läge.

Efter sju år av hänsynslös diktatur är Argentina 1983 åter ett demokratiskt land, eller försöker bli.

Dessförinnan har militärdiktaturens smutsiga krig grasserat, präglat av politisk förföljelse av regimkritiker. Även efter maktskifet råder hyperinflation i ett allt mer korrupt samhälle där även presidenten bidrar till förskingringen i takt med att den offentliga verksamheten privatiseras.

Sättet på vilket Trapero gestaltar dessa maktens män med sina hierarkier och hållhakar är nyskapande. Träffsäkert, med tidshopp och med inslag av popvideo-estetik, skildras en utbredd, djupt frånstötande, girighet.

Alejandro och en kamrat ur rugbylandslaget kidnappas överraskande under filmens inledning. Offret (Alejandro) visar sig vara i maskopi med kidnapparen – hans egen far. Lite senare sitter familjen samlad vid middagsbordet i den smakfullt inredda villan. Lagkamraten som tagits som gisslan siter fastkedjad i badrummet en trappa upp och kvider av dödsångest.

Francella och Lanzani matchar varandra ypperligt som far och son. Särskilt den dynamiske Francella är oavbrutet fängslande som lynnig, empatilös, patriark och terrorist. Sonen Lanzani spelar ett allt högre dubbelspel där han lurar nära och kära. Samtidigt förväntas han i varje läge vara lojal mot sin manipulative far.

ANNONS

Vardagslivets putsade fasad döljer en avgrund, i likhet med Hitchcocks thrillerklassiker som Frenzy eller Michael Hanekes Funny Games.

Samhällssatiren har politisk udd, och regissören navigerar med säker hand genom det argentinska klassamhället där en hård och skoningslös maktkamp utspelar sig mellan den nya regimens vinnare och förlorare.

Mot slutet vänder Arquímedes gamla beskyddare i maktens korridorer honom ryggen, medan den våldsamma utpressningsverksamhet han bedriver både eskalerar och urartar.

Läget mellan familjemedlemmarna hinner bli rejält spänt, och det redan innan den slutgiltiga brutala uppgörelsen.

ANNONS