Tårarna vägrar sluta rinna efter slutscenen i Heartstone, inspirerad av regissörens egen uppväxt i en isländsk fiskeby där hans bäste vän tog sitt liv. Titeln får mig att associera till den karga, ordfattiga, miljön där tonåringarna Thor och Kristján växer upp. Där knytnävarna talar sitt tydliga språk och det anses fult att leva ut sina känslor. Det är något skirt och ömsint bildpoetiskt över berättelsen om dessa pojkar som längtar efter könshår och utforskar sin sexualitet.
Att vara vänner, tvillingsjälar och höra ihop, göra allt tillsammans, skratta åt samma skämt, kunna dö för varandra och försvara den andre till sista blodsdroppen. Allt det som gör livet värt att leva kan få ett abrupt, smärtsamt slut om den outtalade gränsen överskrids. Där en kram måste vara skojbrottning, en kyss måste vara ett skämt. Särskilt i en miljö så homofob att den som vågar komma ut kan räkna med evig utfrysning.
