Flickorna i sina skoluniformer busar i vågorna. Äntligen skolavslutning! Fnissiga och frustande av skratt leker de i vattnet, sitter på varandras axlar. Plumsar i. Frihetskänslan med sitt lyckorus fångas fint. En stund senare pallar de frukt med en sådan fräckhet att markägaren tar fram geväret. Sommarlovet lockar, de äger luften de andas, grusvägen de rusar fram på. Allt är möjligt. Allt är på lek ännu när de når ytterdörren, och går in hallen i farmors hus. Där förvandlas lyckan abrupt till förtvivlan, medan var och en av systrarna bestraffas av den äldre kvinnan för sitt "oanständiga uppförande". Farmodern "har nog hört." Hur de skämt ut henne och sin farbror, hur de ska ha "gnidit sina kön mot pojkars halsar".
Turkisk-franska regissören Deniz Gamze Ergüven debuterar med en enastående stark, överraskande och i många lägen djupt obehaglig berättelse om kvinnoförtryck och misogyni. Det var länge sedan jag såg en så starkt gestaltad uppgörelse med hederskulturen, konsekvent berättad ur flickornas perspektiv.
På flera plan, inte minst genom sin visuella lyskraft ibland stegrad till ren bildpoesi, påminner dramat om Sissakos mästerliga film Timbuktu, om ökenstaden vars invånare får allt mer begränsad frihet. Byt en fotbollsmatch utan boll mot en simtur utan vatten så förstår ni vad jag menar. Ett stolt motstånd in i det sista. Okuvlighet mot alla odds.
Mustang som var Frankrikes Oscarsbidrag utspelar sig i en liten turkisk by vid Svarta havet, där traditionen kräver att kvinnorna ska vara kyska och passiva. Att skratta offentligt är förbjudet liksom att vara provokativ. När de gifter sig ska de vara oskulder, sedan bör de ägna resten av livet åt make, hem och barn.
Filmens föräldralösa systrar får åka på "oskuldskontroll" och sätts sedan i husarrest. Jeans, linnen och gympaskor byts mot heltäckande bruna klänningar. Hemmet blir allt mer av ett fängelse och en "hustrufabrik" i syfte att förvandla de olydiga flickorna till lydiga hustrur. Systrarna får inte längre gå i skolan. Än värre blir det när de lyckas rymma för att gå på fotbollsmatch inne i stan - en match som tv-sänds med deras jublande ansikten i närbild.
En efter en gifts systrarna därefter bort i arrangerade äktenskap. Bara den äldsta tillåts, efter ljudliga protester, äkta den hon verkligen älskar.
Den yngsta systern, fotbollsfrälsta Lale fint spelade av Günes Sensoy, ifrågasätter frimodigt de allt fler regler deras tyranniske morbror Erol dikterar. När ingenting längre hjälper lär hon sig köra bil av en motvilligt road lastbilschaufför som med sitt oväntade stöd och sitt långa hår hjälper till att nyansera bilden av byns män.
Systrarna med sina helt olika temperament försöker på olika sätt tackla omgivningens orimliga krav. Hot och hat ruvar över dem och klaustrofobin blir allt mer påtaglig.
I filmens slutminut rullar tårarna fritt längs mina kinder efter en rörande scen som ändå framstår mer logisk än sentimental. Allt till tonerna av Warren Ellis och Nick Caves känsloladdade musik.
Svärtan och tragedin får sin motvikt i den varma, intima skildringen av systerskap och frihetslängtan. En okuvlig kärlek och gemenskap får ta plats, av det slag som trotsar härskarteknik och övergrepp.
