Det är något med det skruvade i isländsk film som jag får allt svårare för. Som att det har uppstått en rundgång mellan publikens förväntningar och landets filmindustri, ända sedan början av 2000-talet och regissörer som Baltasar Kormákur och Dagur Kári.
De isländska filmer som når oss handlar nästan uteslutande om knepiga män i ensliga hus – som Virgin mountain som vann Nordiska rådets filmpris förra året – där jag hellre skulle se film om den krisande makteliten eller unga i stadsmiljö.
Det finns undantag. Bland män och får är en berättelse om knepiga män i ensliga hus. Men framför allt är det en genuint ärlig och djupt mänsklig film om djurs livsuppehållande förmåga hos människor.
Handlingen är enkel och oavbrutet spännande, tack vare ett magiskt närvarande fotografi av den begåvade norrmannen Sturla Brandth Grøvlen.
Två fårfarmande bröder tävlar om vem som har den finaste baggen i byn. Sedan 40 år är de fiender och pratar via gårdshunden. Men när gården får ett utbrott av skrapsjuka (fårens motsvarighet till galna ko-sjukan) börjar systemet, där fåren håller människorna fysiskt och psykiskt friska, att krackelera.
Bland män och får driver inte med sina rollfigurer. De är inte knepiga för att det är ball.
Däremot blir det roligt, just för att publiken delar deras kval i den karga naturen. Och Theodór Júlíusson och Sigurður Sigurjónsson är fantastiskt fina i huvudrollerna som de två allt mer baggeliknande männen med skägg som solblekt fårull.
