Elvira tvingas åka själv på kollo, sedan bästa kompisen blivit sjuk. Redan innan hon kommit fram hörs en läskig spökröst väsa ur bilradion ”Hitta mig!” Väl framme i den pampiga sekelskiftesbyggnad av tegel som inrymmer Björkuddens sommarkoloni, får hon snabbt nya vänner: Bea och Meja. När det blir översvämning i deras rum får de byta till Rum 213, som hållits låst. Snart står det klart varför, och kusliga spår leder tillbaka till 1960-talet.
När Emilie Lindblom nu gör sin första långfilm efter Ingelin Angerborns bästsäljande mysrysare är det mycket som kunde gå fel. Men det gör det inte. Istället får vi en överraskande väl fungerande spökberättelse som klippt och skuren för en publik i 10 till 11-årsåldern. Det sparas inte på skräckeffekter, och vi får allt från smygande i mörka skogar och öde hus till knarrande golv, kuslig musik, mystiskt månsken och dörrhandtag som tycks leva sitt eget liv. Ändå känns effekterna oftast inte överdrivna eller fjantiga, vid flera tillfällen i stället riktigt läskiga, som när kamerablixtar lockar ner Elvira i källaren eller då hennes ögon plötsligt byter färg i badrumsspegeln.
Här lyckas Rum 213 med enkla medel betydligt bättre än exempelvis Levan Akin gör i sin film efter en annan bästsäljare för unga: Cirkeln.
Rum 213 bjuder på ett mysterium som så småningom får en slags lösning, i sympatiskt maklig takt. Mystiska handskrivna brev, letande efter ledtrådar på en gammal kvinnas vind eller i ett skrin i vedboden gör att berättelsen djupnar och får mer gemensamt med en gammal klassiker som Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen än med såväl Lasse Maja-filmerna som Harry Potter.
Finast i filmen är också, trots all skräck, gestaltandet av den lite pirriga förälskelse som kan uppstå mellan två blyga tolvåringar på ett sommarkollo. Upptakten till den allra första kyssen.
