Benedict Cumberbatch i huvudrollen i kombination med Tilda Swinton i en lika viktig roll ger den här filmen en brittisk touch, lite i gammal James Bond-stil, som jag gillar. Bra är det också att Marvel Studios inte återanvänder superhjältar (typ Iron Man, Spiderman och så vidare) som vi redan sett för mycket av utan faktiskt kommer med en huvudperson som är ny för de flesta, även om jag för ordningens skull måste påpeka att serietidningsfiguren Doctor Strange introducerades redan 1963.
Skådespelarförutsättningarna är på topp
Londonkillen Cumberbatch som sagt. Han blev förra året Oscarsnominerad för The imitation Game, men mest känd är han för sin excentriska rolltolkning av Sherlock Holmes i tv-serien Sherlock. Swinton, även hon född i London, förknippar man i första hand med independentfilmer, men ibland dyker hon upp i Hollywoodproduktioner (förmodligen för att få ihop till hyran).
Medverkar i Doctor Strange gör även Chiwetel Ejiofor (Oscarsnominerad för 12 years a slave), Rachel McAdams (True detective) och, en smula otippat, Mads Mikkelsen, så skådespelarförutsättningarna är på topp.
Jo, spelet från Cumberbatch och Swinton håller hög klass fram till att de visuella effekterna, mer eller mindre snodda rätt av från Christopher Nolans Inception och syskonen Wachowskis Matrix-filmer, blir det primära för regissören Scott Derrickson. Det är faktiskt lite synd och helt i onödan.
Filmen, som har ett förväntat Doctor Strange från början-upplägg, inleds relativt stillsamt. Neurokirurgen Stephen Strange är egofixerad, sarkastisk, briljant och arrogant. Han är rik som ett troll och har ett knastertorrt sinne för humor. Han vet allt som finns att veta om modern popmusik och har därtill ett fotografiskt minne.
Förlorar känseln i bådahänderna
Allt förändras när Strange efter en bilkrasch (en av filmens mest spektakulära scener) förlorar känseln i bägge händerna. Inga operationer hjälper. Strange är på väg in i en djup depression, men så får han ett tips om att dra till Katmandu.
Där utspelad filmens andra akt. Strange träffar buddhistmunken Den forna/The ancient one (Swinton) och får lära sig att utföra magi och astralprojektion, samtidigt som han måste akta sig för Mörkrets dimension. Nu börjar datoranimeringen ta en del plats, men filmen är fortfarande gjord med den rätta glimten i ögat.
Filmens tredje och sista akt är en på tok för utdragen fajt mellan de goda och onda krafterna. Mikkelsen spelar dramats bad guy Kaecilius.
Doctor Strange skiljer sig en smula från de tidigare Marvelfilmerna i och med att Strange inte är en traditionell superhjälte. Flummigt värre blir det först på slutet, men Stranges allra sista magiska list är klart kul, när han visar hur man kan driva någon till vansinne.
Titta också på
Matrix (Syskonen Wachowski, 1999).
Inception (Christopher Nolan, 2009).
Sherlock (Tv-serie, 2011-2016).
