Hämnd, svek och ond bråd död

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Här har vi ännu en amerikansk film som borde ha fått en begriplig svensk titel. En lexikonkontroll gav att Nocturnal animals betyder nattdjur, möjligen i just det här fallet djur som jagar på natten.

Det är modedesignern Tom Ford som regisserat. Ford hade jobbat åt Gucci och YSL när han 2006 startade eget. Det är Ford som står bakom Daniel Craigs eleganta kostymer i James Bond-filmerna. När det gäller den här modeskaparens kollektion som sådan kan man snabbt konstatera att en kavaj kostar skjortan.

Ekon från David Lynch

Fords första film En enda man (2009) utspelas 1962 och är vrålsnygg på ytan, men inte särskilt djup. Nocturnal animals är en helt annan typ av film, detta är en mardrömslik historia som kretsar kring svek, hämnd och ond bråd död.

ANNONS

Redan under de surrealistiska, eller kanske snarare bisarra, förtexterna finns det tydliga ekon från David Lynch, i första hand från Lynchfilmerna Mulholland Drive och Inland Empire.

Filmen, som är snårig, består av tre olika berättelser. En av berättelserna är fiktion i fiktionen.

Susan Morrow (en allvarsam roll för Amy Adams) är en framgångsrik galleriägare i Los Angeles. Susan, som specialiserat sig på kontroversiella konstnärer, är rik som ett troll, men djupt olycklig.

En dag kommer ett paket på posten från Susans ex-make Edward Sheffield (Jake Gyllenhaal) som hon inte hört av på nitton år. Edward har skrivit en bok som han vill att Susan skall läsa.

Råa våldsskildringar

Ett hopp till ett ödsligt Texas mitt i natten. I en bil färdas en man, hans hustru och parets dotter. Plötsligt blir de prejade av vägen och sedan terroriserade av ett gäng rednecks som visar sig att vara fullblodspsykopater. De här plågsamt utdragna scenerna är ren och skär ångest. Våldsskildringarna är lika råa och obehagliga som i Michael Hanekes Funny games (1997), och den filmen tär på krafterna.

Hursomhelst får den tystlåtne, hårdföre och högeffektive Texassheriffen Bobby Andes (Michael Shannon gör en fenomenal rollprestation), som inte följer några regelböcker, i uppdrag att utreda exakt vad familjen råkat ut för.

ANNONS

Ett hopp drygt tjugo år tillbaka i tiden. Vi får se när Susan träffade Edward. Han bär på stora författardrömmar. Susans dominanta mamma tycker att Edward är en loser. Vi vet att förhållandet kommer att spricka, men inte hur och varför.

Tom Ford som även författat manuset (efter Susan Wrights roman Tony and Susan) växlar konstant mellan de tre olika berättelserna. Min främsta invändning mot det här dramat är att Ford avslöjar för tidigt hur allt hänger samman. När vi vet det minskar filmen i styrka och faktiskt också lite i intresse.

Jo, mot alla odds är de sista scenerna på sätt och vis upplyftande. Alltså behöver man inte lämna biografen superdeprimerad.

Titta också på:

Funny Games (Michael Haneke, 1997)

Inland Empire (David Lynch, 2006)

En enda man (Tom Ford, 2009)

ANNONS